En kommentar till det här med sanning och demokrati

Nu har vi nogsamt lärt oss att allting är relativt, så vad är sanning och vad är ekonomiska realiteter och vad står demokratibegreppet för egentligen. Tja, stora frågor rakt av men ändå, borde vi inte fundera över dem?
Richard Head vars blog jag brukar kolla är radiolog och passionerat intresserad i hur hjärnan fungerar. Det dyker upp ganska mycket nytt på medvetandefronten eftersom vi numera kan se funktioner som tidigare varit förborgade. Han beskriver i ett kort inlägg hur sköra våra sanningar är. Våra faktiska informationer som vi bearbetat till sanningar lagras några veckor i hippocampusregionen. Därefter komprimeras det för långtidslagring i cortex. Varje gång minnet aktiverar den aktuella informationen skrivs det om och mycket av den bestämmande kontexten går förlorad. Det är som ett fotografi som successivt bleknar. Vi känner länge igen personerna på bilden men glömmer var den togs, miljön blir mer och mer abstrakt. Fakta förblir fakta men dess relativitet, dvs de värden som avgör om det var sant eller falskt bleknar tämligen fort. Det gör att exempelvis politiska lögner, som till en början i sitt verkliga sammanhang är lätta att genomskåda småningom genom upprepning förvandlas till sanningar. Så genom en successiv förändring av kontexten omvandlas våra lögner till sanningar och tvärt om.
Våra relationer till verkligheten är med andra ord en påtaglig färskvara. När vi tänker igenom sådana begrepp och koncept som demokrati och ekonomiska realiteter framstår det som livsavgörande att vi medvetet bestämmer vad som är sant eller falskt just nu. De historiska referenserna är fullständigt opålitliga.
De ekonomiska och demokratiska realiteterna finns bara som inplanterade hjärnspöken men refereras till som självklarheter av samma dignitet som grundämnen, naturlagar och materia. Dessa skapade illusioner tjänar helt visst syften som säljes till oss och sägs vara för vårt eget bästa. Det gäller såväl demokratins som ekonomins institutioner och prästerskap. Det är klart att om vi vinner trygghet genom att utsätta oss för skatter och ge avkall på vår frihet så gör vi det. Det finns ett men med i spelet och som handlar om grader och nivåer. Den utlovade välfärden måste levereras på en rimlig nivå som motsvarar vår grad av underkastelse. Det vanligaste sättet att förhala leveransen av välfärd är att hänföra till en gemensam "force majore" som är ett yttre hot, en mäktig fiende, i vår tid hotet från terrorismen. I det scenariot utvecklas demokratin till fascism men behåller arbetsnamnet demokrati av uppenbara politiska skäl.
spelet har fungerat i tusentals år och kommer förmodligen att fortsätta ett tag till. Inte för att det är bra utan för att vi rent biologiskt är så oerhört konservativa och lättledda. Våra medvetanden tycks bedra våra egna intressen och vi köper illusionerna av en slags naturlig bekvämlighet och rädsla.
Frågan är om vi kan göra något åt det eller knäpper vi bara våra händer och låter det vara?