Om det värsta skulle hända

Om det värsta skulle hända

Klimatkaoset förvärras och hela ekosystemen slås ut, eller Kometen dyker upp till slut, eller vår egen art tappar fattningen och löper amok med teknologierna..........
Livsramat handlar om liv och död och scenariot: Om det värsta skulle hända, sätter fingret på en massa ömma punkter. De ömmaste är hur vi förhåller oss till döden och hur vi förhåller oss till den levande gemenskapen, både artfränderna och den övriga biologin.
När vi står inför stora dramatiska förändringar och händelser skapar det naturligt nog dramatiska efterdyningar inom oss. Rädslorna blir lätt proportionerliga med perspektiven. Om jorden går under blir vi räddare än om grannen ligger för döden. Båda perspektiven associerar till att vi själva ochså kommer att dö.
När vi rycks med av dramat och våra känslor börjar härska över förnuftet, paniken jagar runt i våra medvetanden etc. förlorar vi kontakten ochså med våra verkliga behov. Vi förlorar vår förmåga till meningsfullt agerande dvs. göra sådant som är bra och viktigt för oss.
Därför är det viktigt att prata om den här verkligheten och de stora frågorna som aktualiserar det, i massmedia och de offentliga och politiska samtalen.

Den första frågan handlar alltså om rädslan för att dö.
Tyvärr är detta ett perspektiv som vi för det mesta väljer att blunda inför.
-Om det värsta skulle hända och allt liv får börja om från början här på vår planet, innebär det att vi dör och genom döden återgår till de element och den energi som universum skapar sig med. Vi återvänder till den dimension av verkligheten som vi först och sist är en del av och skapande uttryck för som arter och individer. Det borde inte utgöra något att vara rädd för eller en grogrund för fruktan. Vi lever med denna grundförutsättning liksom alla de fenomen som vi kan iakta och upleva. Slutet kommer alltid att vara en ny begynnelse.
Kruxet med döden är att det överskrider vårt förstånd. Det ligger i det okändas domän. Vi är därför maktlösa och utlämnade.

Den andra frågan handlar om rädslan för det okända.
Faktum är att våra ideér om verkligheten och vår förmåga att kontrollera vår verklighet är tämligen illusoriska. Vi tror att vi har vår verklighet under kontroll genom att helt enkelt ha definierat och identifierat den. Så länge vi kan röra oss inom de ramar som vi själva har skapat känner vi oss trygga.
Trotts att vi numera vet mer än någonsin tidigare, framstår det motsägelsefullt nog, att det vi vet om verklilgheten är oerhört mycket mindre än vad vi inte vet. Detta inom ramarna för de måttstockar vi själva har skapat, dvs inom perspektiven för vårt eget förstånd. Biologiska förlopp liksom rörelserna i tid och rum och vårt solsytem etc. fungerar utmärkt utan våra ingripanden och vår kontroll, Tack och lov!
Slutligen har biologin en historia på många biljoner år av överlevnad i detta i stora drag okända fenomen som vi kallar för verkligheten. Livet är i vilket fall som helst ett faktum i detta nu. Detta nu i sin tur är sammanvävt eller en del av all tid. Det verkar rimligt att ha en smula förtroende för vår verklighet, även om vi inte riktigt känner den och den till stora delar är okänd och främmande för oss. Förnuftsmässigt har vi goda skäll att känna tillit inför det okända. Vi kan lita på universum, det klarar sig och jobbar på.
En viktig aspekt av det okända för oss är, att allt växande och all utveckling faktiskt är en successiv integration av just det som vi inte vet, men håller på att lära oss och som är huvudattraktionen i själva kärleken.......tror jag.

Den tredje frågan handlar om den personliga rädslan.
Rädslan inom oss har många ansikten och rötter i vår egen personliga erfarenhet. Detta är en oändligt varierad verklighet i våra inre och som är starkt förbunden vid våra känslor. Ändå kan man kanske resonera om det på ett meningsfullt sätt utifrån en allmänt övergripande utgångspunkt. Först och främst vill vi må bra och där spelar våra känslor huvudrollen. Det är först och främst en känsla som är själva välmåendet eller hur?
Vi kan altså känna oss antingen mer eller mindre dåliga och usla eller mer eller mindre bra och goda. Så länge vi upplever att vi måste känna på det ena eller andra sättet tycks vi bli offer för känslorna. Vi blir beroende av den feedback från omvärlden som stämmer med våra känslobehov. Vad händer då med vårt beroende av att ha kontroll och självbestämmande. Det minskar proportionellt med våra känslors motsägelsefulla behov av att komma till uttryck genom och inom oss. Vi blir offer i de sociala samspelen och styrs av känslomässiga beteenden i ändlösa kedjereaktioner av omedvetet handlande.

Den avgörande frågan handlar om att lära känna sig själv
Lär känna dig själv! Denna uppmaning känner vi alla och den rymmer ochså något så stort som potentialen att uppnå en mening med sin tillvaro.
En strategi för denna process handlar om att utveckla ett inre neutralt rum där vi med en del av vårt medvetande uppmärksamt bevittnar allting som sker utan att förlora vår neutralitet. Vittnet uppfattar allt utan att värdera eller prioritera. Bara registrerar verkligheten som en idealreporter. Märk väl att detta bara är en liten del av vårt medvetande som vi ger den här uppgiften. Det tillför en dimension ochså av självbetraktelse och medveten självupplevelse. Det tysta vittnet uppfattar likafullt det som händer inom oss själva. När den här installationen lyckats har vi tillfört ett nytt perspektiv på oss själva. Det är verkligen spännande därför att vi mycket klarare kan formulera våra avsikter och vad vi vill, utifrån vittnets tillgångar på neutral information. Det tillför också en ny möjlighet att medvetet välja handlingar och reaktioner i samspelet med omvärlden och i sitt eget inre.
Att på detta eller andra sätt stärka en egen inre integritet och neutralitet är just i dessa tider angeläget. Vi upplever så mycket information, så mycket drama att det lätt blir överväldigande och gör oss till offer för omständigheter istället för att skapa de omständigheter som vi hellre skulle behöva.
Det finns mycket meningsfullt att hänge sig åt när rädslorna stillas.
KWV 2008-09-05