Om det här med medvandets systemfel

Det känns skönt att komma till klarhet med vissa saker i synnerhet efter en längre tids dimmig kontemplation.
En ny klarhet har just infunnit sig om detta med vårt medvetandes innbygda tankefel. Huvudsakligen handlar det om att vi separerar oss själva från det vi betraktar eller upplever och som får en massa följder för vår världsbild och vår självbild. Att det inbygda felet eller den latenta svagheten föreligger i vårt medvetande kan leda till en slags allmän antiintellektualism och bildningsmotvilja och uppgivenhet. Om vi ändå inte förmår urskilja något objektivt meningsfullt vad är det då för ide att försöka förstå något. Jag menar om det nu skulle vara så att vårt förstånd egentligen är byggt på en massa illusioner vad tjänar det då till att försöka utveckla det?
Klarheten i frågan handlar om ett motmedel att inlemma i förståndsprocesserna och som går ut på att avstå från anspråken på att de strukturer och uppfattningar vi skapar skulle vara objektiva eller absoluta sanningar. Ett annat botemedel är att införa ett värderingsfritt upplevelseutrymme i sitt medvetande och innebär att ta kontroll över driften att klassifiera allting på en värdeskala. Detta är något som måste övas in och innebär att man intar en neutral position eller attityd som tillåter allting att vara som det är. Det kan liknas vid att avdela en del av sin uppmärksamhet till att endast vara ett tyst vittne. Det tysta vittnet registrerar uppmärksamt allt som sker, det är dennes uppgift. De yttre händelserna och de inre reaktionerna registreras utan att påkalla någon värderande åtgärd. Det får tillåtas vara som det är.
Konceptualisering eller languaging, förspråkligande, är en naturlig drift att göra livet begripligt och meningsfullt. Det är en slags trimmande av sig själv som livsinstrument. Det gäller bara att minnas att processen liksom jag själv är integrerad i en komplex helhet. Urskiljnings förloppens ide är inte att ackumulera ägande eller att göra allting utom mig själv till objekt. Jag är själv i så fall både objekt och subjekt i mina egna strukturer och inser att strukturerna, koncepten, förspråkligandets sanning är begränsade upplevelser och försök till kommunikation, en del av ett naturligt växande.

Komplexitetsbegreppet är bra som motgift mot egots anspråk på att kunna omfatta och rentav vara det absolut sanna eller den universella totaliteten. Det sökta och det uppnådda är relativa meningsfullheter i en process av växande, av utveckling och erövring av perspektiv.
En aspekt av medvetandets svaghet eller predisponerade felaktigheter ligger i att de hierarkiska funktionerna hos urskiljningsprocesserna görs till absoluta mått på hur någonting alltid är, att de definierade och värderade baskaffenheterna lyfts upp på ett evigt plan. Men gult är inte alltid fult utan är fult eller vackert i ett föränderligt sammanhang. Det absoluta och eviga liksom Gud själv i den bemärkelsen är en förlegad konstruktion och ett teologiskt tankesystem som inte längre är meningsfullt. Därmed inte sagt att jag tror eller inte tror på helhetens närvaro som ett interaktivt väsen och sammanhållande grundförutsättning i alltets och universums natur. Gud kan både finnas och inte finnas och vi behöver definitivt våra religioner och vi behöver utveckla och aktualisera dem. Religionerna är, borde eller skulle kunna vara våra mötesplatser för allt som är övergripande viktigt för oss och där vi förnyar våra värderingar och gemenskapernas värderingar och där vi kan utveckla gemenskap. De gamla religionerna som förtrycks och makt apparater däremot, behöver vi verkligen inte och det ligger nära till hands att vilja avveckla hela fenomenet. Det är emellertid min övertygelse att vi faktiskt behöver våra religioner och att de fyller en viktig samhällsfunktion inte minst genom att framhålla värderingar som är betydelsefulla för människovärdet. Vi behöver ochså bearbeta och utveckla ett medvetet förhållande till de stora frågorna och dessa hör traditionellt hemma i religionerna. Kanske kommer framtidens religiösa liv att ta sig nya uttrycksformer och etablera nya strukturer för gemenskap.
Att religion är en del i det här tänkandet beror av att så mycket av den gamla religiösa världsbilden ärvts ner i och genomsyrar ochså oss och det moderna samhälle vi är en del av. Det gör att när vi börjar sålla i vårt inre kommer vi ganska snart in på det religiösas domäner och behöver ta ställning till de värderingar som ligger med i vårt sätt att tro.
Det kräver inte så mycket djupsinnighet för att inse i hur hög grad de religiösa dogmerna tjänat som referenser för slaveri och makt och varit instrument för underkastelse och lydnad inte bara under eviga sanningar utan ochså under ”eviga makteliter”. Härmed har vi glidit in i ett nytt sammanhang från religiösa till politiska föreställningar. Det är samma hierarkiska ordningar,strukturer, men som handlar om sekulära samhällsorganisatoriska principer och frågor. Det moderna samhällets kanske viktigaste begrepp är demokrati. Det är inte så många som tänker på dess historiska bakgrund, det kontextuella sammanhang och de förutsättningar som ligger till grund för begreppets uppkomst. Det spelar kanske inte heller så stor roll, men det viktiga är att vi arbetar på definitionen av begreppet. Vad betyder demokrati som en samlande referens för vad vi vill förverkliga i våra moderna samhällen.
Vi finner tämligen snart att vi har ett stort behov av kommunikation, av relationer för autentiska samtal, om detta och andra viktiga ämnen i vårt människoblivande och varande.
Många kloka och visa människor ser just detta som vår tids stora utmaning, att återerövra våra sociala autentiska relationer och de sammanhang av personlig kommunikation som kan återföra en grad av meningsfullhet i den representerande masskulturen. Vi behöver ochså träffas personligen emellanåt. Det räcker inte att se folk på tv.