Ödesfrågan
Det större perspektivet eller det tillräckligt stora har vi redan. Tänker på de första satelitbilderna på planeten utifrån. Ett utifrånperspektiv på vår planet. Det är en bild som vi, sedan trettio år ungefär, alla eller de flesta av oss förmår erinra sig. Någon tar ett foto på planeten utifrån rymden.
Det är en stark bild, rik på associationer. En självklar upplevelse är helhet och enhet. Det är paradoxalt att en bild utifrån ger denna upplevelse av enhet. Det är samtidigt paradoxalt att vår vetenskap som traditionellt har styckat och förminskat verkligheten till allt mindre beståndsdelar och tillslut erövrat ett otroligt mikroperspektiv på de allra minsta aspekterna av verkligheten, kommer fram till samma upplevelse, helhet, eller enhet.
Det är ofta svårt att minnas och knyta an till enhetens och helhetens perspektiv på verkligheten. I vardagslivet är vi snarare offer för alla möjliga små och stora händelser, måsten, behov, känslor, rädslor.
Det gäller att vidmakthålla en viss ordning, att inte låta kaos och anarki breda ut sig för mycket. I alla fall tror vi tillräckligt mycket på vår etablerade ordning för att underkasta oss vad som krävs för att bevara och vidmakthålla den. Vi är mycket övertygade om att våra liv hänger på just vår aktuella definition av verkligheten och dess åtföljande prioriteringar.
Vi deltar i den kulturella kontexten och byter upp oss till det senaste på inredningsfronten, till en ny eller nyare bil, den senaste laptoppen, den häftigaste mobiltelefonen, den ”rätta outfiten” som om våra liv hängde på det.
I helhetens perspektiv förefaller det aningen absurdt, rent av löjeväckande.
Våra nuvarande kulturellt betingade sammanhang för våra liv, befinner sig långt bortom den ekologiska jämvikten. I det större perspektivet framstår våra mänskliga aktiviteter just nu mera som anarki och kaos än en livsbevarande och livsfrämjande ordning. Vår nuvarande kultur hotar i själva verket hela biologin på vår planet. Vi omsätter den levande biomassan i en produktion av civilicerad välfärd som drivs av fiktiva behov, dvs. som inte är existentiellt faktiska, naturliga eller biologiska.
Det är en komplex historia och som drivs allt längre in i kaos och biologisk anarki (vi får allt svårare att ta hand om de fria radikalerna). Oxidationsförloppen blir allt kraftfullare och entropin accelererar. Vi ser avgrunden närma sig och ökar farten.
Det är vi, enskilda personligheter som tillsammans driver och utgör den mänskliga kulturen.
I den här situationen bör det vara meningsfullt att ifågasätta vad det är vi tror att vi måste uppfylla, vad vi tror kan vara meningsfullt att göra.
Det finns ingen lag som tvingar oss att vara kamikasekonsumenter och det finns ingen lag som tvingar oss att bara blint reagera och svara upp på alla signaler i omgivningen. Vi har trotts allt makten att välja!
Några hoppingivande referenser
Bakterierna kan det och slemsvamparna kan det och alla komplexa system och livsordningar har det i sin inneboende natur och borde kunna det.
Bakterier kan väldigt mycket men vad jag hänför till här är studier av Myxococcus. De påminner lite om vargar och i sina olika kulturfaser beter de sig länge precis som vi. De erövrar territorier och jaktmarker och är tämligen aggressiva revirhävdare, tävlingsinriktade och kampglada. Så vid en given tidpunkt och under vissa kontextuella yttre förhållanden sker en beteendeförändring, ett kemotaktilt paradigmskifte mot gemenskap, reproduktion och samverkan. Slemsvampar har ett liknande förlopp med beteendeväxling och kemotaktil medvetandeförändring.
I vår vetenskapliga erfarenhet har vi slagit fast att verkligheten utvecklar system som har en inneboende drift mot komplexitet. Systemen pendlar mellan jämvikt, balanserad informationsordning och överskridande av jämvikten. Systemen pendlar förr eller senare så långt bortom jämvikten att ordningen bryter samman. När systemen återskapar sin ordning har de erövrat en ny komplexitetskompetens och nya utvecklingsmöjligheter.
Förhoppningen är således att vi i våra kulturella sammanbrott kommer att förändra paradigmen och se nya värden och uppleva verkligheten på ett nytt sätt och som tillför en ny livskompetens mot än högre eller djupare dimensioner av komplexitet.
När de yttre sammanhangen bekräftar verkligheten för oss så, att våra förutvarande prioriteringar blir meningslösa, initieras en förändring i våra medvetanden, som gör oss istånd att bli meningsfulla för oss själva på ett nytt sätt.
Genom förmågan att välja är vi i själva verket gudomliga. Det innebär att vi i verklig mening är gudar och våra egna skapare. Det innebär att vi i motsvarande omfattning är ansvariga för oss själva och de världar som vi skapar, inte minst för den planet som hitintills försörjt oss.
I kvantumteologisk och autopoietisk mening är vi samtidigt skapade och våra egna skapare. Gud bor i var och en av oss och är samtidigt överskridande mot den totala helheten, alltet. Genom helhetens verklighet kan vi uppfatta helhet och är förmögna till kommunikation. Kommunikation är ett icke fysiskt fenomen och kan bekräftas i alla dimensioner,eller perspektiv på verkligheten. Kommunikation är den grundläggande betingelsen för all utveckling och för vår varseblivning. Kommunikationens följdkänslor, upplevelser, är olika former av kommunion, till en blivande överensstämmelse eller samstämmelse. Resonans är ett bra begrepp som associerar till upplevelser av samband och helheter av kommunikativ art. Det är val och tro som driver utvecklingen och bestämmer verkligheten som vi skapar åt oss, som vi förverkligar!
Alltså följer en naturlig fråga: Är våra prioriteringar verkligen meningsfulla och våra val sammstämmiga med vad vi tror?
Detta är nu i hög grad en ödesfråga.
Mvh Kai
Det större perspektivet eller det tillräckligt stora har vi redan. Tänker på de första satelitbilderna på planeten utifrån. Ett utifrånperspektiv på vår planet. Det är en bild som vi, sedan trettio år ungefär, alla eller de flesta av oss förmår erinra sig. Någon tar ett foto på planeten utifrån rymden.
Det är en stark bild, rik på associationer. En självklar upplevelse är helhet och enhet. Det är paradoxalt att en bild utifrån ger denna upplevelse av enhet. Det är samtidigt paradoxalt att vår vetenskap som traditionellt har styckat och förminskat verkligheten till allt mindre beståndsdelar och tillslut erövrat ett otroligt mikroperspektiv på de allra minsta aspekterna av verkligheten, kommer fram till samma upplevelse, helhet, eller enhet.
Det är ofta svårt att minnas och knyta an till enhetens och helhetens perspektiv på verkligheten. I vardagslivet är vi snarare offer för alla möjliga små och stora händelser, måsten, behov, känslor, rädslor.
Det gäller att vidmakthålla en viss ordning, att inte låta kaos och anarki breda ut sig för mycket. I alla fall tror vi tillräckligt mycket på vår etablerade ordning för att underkasta oss vad som krävs för att bevara och vidmakthålla den. Vi är mycket övertygade om att våra liv hänger på just vår aktuella definition av verkligheten och dess åtföljande prioriteringar.
Vi deltar i den kulturella kontexten och byter upp oss till det senaste på inredningsfronten, till en ny eller nyare bil, den senaste laptoppen, den häftigaste mobiltelefonen, den ”rätta outfiten” som om våra liv hängde på det.
I helhetens perspektiv förefaller det aningen absurdt, rent av löjeväckande.
Våra nuvarande kulturellt betingade sammanhang för våra liv, befinner sig långt bortom den ekologiska jämvikten. I det större perspektivet framstår våra mänskliga aktiviteter just nu mera som anarki och kaos än en livsbevarande och livsfrämjande ordning. Vår nuvarande kultur hotar i själva verket hela biologin på vår planet. Vi omsätter den levande biomassan i en produktion av civilicerad välfärd som drivs av fiktiva behov, dvs. som inte är existentiellt faktiska, naturliga eller biologiska.
Det är en komplex historia och som drivs allt längre in i kaos och biologisk anarki (vi får allt svårare att ta hand om de fria radikalerna). Oxidationsförloppen blir allt kraftfullare och entropin accelererar. Vi ser avgrunden närma sig och ökar farten.
Det är vi, enskilda personligheter som tillsammans driver och utgör den mänskliga kulturen.
I den här situationen bör det vara meningsfullt att ifågasätta vad det är vi tror att vi måste uppfylla, vad vi tror kan vara meningsfullt att göra.
Det finns ingen lag som tvingar oss att vara kamikasekonsumenter och det finns ingen lag som tvingar oss att bara blint reagera och svara upp på alla signaler i omgivningen. Vi har trotts allt makten att välja!
Några hoppingivande referenser
Bakterierna kan det och slemsvamparna kan det och alla komplexa system och livsordningar har det i sin inneboende natur och borde kunna det.
Bakterier kan väldigt mycket men vad jag hänför till här är studier av Myxococcus. De påminner lite om vargar och i sina olika kulturfaser beter de sig länge precis som vi. De erövrar territorier och jaktmarker och är tämligen aggressiva revirhävdare, tävlingsinriktade och kampglada. Så vid en given tidpunkt och under vissa kontextuella yttre förhållanden sker en beteendeförändring, ett kemotaktilt paradigmskifte mot gemenskap, reproduktion och samverkan. Slemsvampar har ett liknande förlopp med beteendeväxling och kemotaktil medvetandeförändring.
I vår vetenskapliga erfarenhet har vi slagit fast att verkligheten utvecklar system som har en inneboende drift mot komplexitet. Systemen pendlar mellan jämvikt, balanserad informationsordning och överskridande av jämvikten. Systemen pendlar förr eller senare så långt bortom jämvikten att ordningen bryter samman. När systemen återskapar sin ordning har de erövrat en ny komplexitetskompetens och nya utvecklingsmöjligheter.
Förhoppningen är således att vi i våra kulturella sammanbrott kommer att förändra paradigmen och se nya värden och uppleva verkligheten på ett nytt sätt och som tillför en ny livskompetens mot än högre eller djupare dimensioner av komplexitet.
När de yttre sammanhangen bekräftar verkligheten för oss så, att våra förutvarande prioriteringar blir meningslösa, initieras en förändring i våra medvetanden, som gör oss istånd att bli meningsfulla för oss själva på ett nytt sätt.
Genom förmågan att välja är vi i själva verket gudomliga. Det innebär att vi i verklig mening är gudar och våra egna skapare. Det innebär att vi i motsvarande omfattning är ansvariga för oss själva och de världar som vi skapar, inte minst för den planet som hitintills försörjt oss.
I kvantumteologisk och autopoietisk mening är vi samtidigt skapade och våra egna skapare. Gud bor i var och en av oss och är samtidigt överskridande mot den totala helheten, alltet. Genom helhetens verklighet kan vi uppfatta helhet och är förmögna till kommunikation. Kommunikation är ett icke fysiskt fenomen och kan bekräftas i alla dimensioner,eller perspektiv på verkligheten. Kommunikation är den grundläggande betingelsen för all utveckling och för vår varseblivning. Kommunikationens följdkänslor, upplevelser, är olika former av kommunion, till en blivande överensstämmelse eller samstämmelse. Resonans är ett bra begrepp som associerar till upplevelser av samband och helheter av kommunikativ art. Det är val och tro som driver utvecklingen och bestämmer verkligheten som vi skapar åt oss, som vi förverkligar!
Alltså följer en naturlig fråga: Är våra prioriteringar verkligen meningsfulla och våra val sammstämmiga med vad vi tror?
Detta är nu i hög grad en ödesfråga.
Mvh Kai
Inlägg
1 kommentar:
Texten "Ödesfrågan - vilka är gudarna på den här planeten" är en klarsynt beskrivning av den enormt utmanande situation vi som mänsklighet står inför. Du, Kai, är beredd att se det absurda och ohållbara i den livsstil vi vant oss att betrakta som vår rättighet, samtidigt som du erbjuder en möjlighet till hopp och ny inspiration från ett oväntat håll... livsformer som många slentrianmässigt betraktar som bristen på intelligens förkroppsligat. Är det inte en underbar ironi att vi inbjuds att stiga ner från vår arroganta position som härskare och ödmjukt se till dessa små för att lära?
Du skriver att "när de yttre sammanhangen bekräftar verkligheten för oss så, att våra förutvarande prioriteringar blir meningslösa, initieras en förändring i våra medvetanden, som gör oss istånd att bli meningsfulla för oss själva på ett nytt sätt". Jag kan, som du, se en stor möjlighet till utveckling i upplevelsen av meningslöshet och förvirring. Men som människor har vi väl alla en tendens att gärna undvika just dessa tillstånd? Du själv ser det destruktiva och meningslösa i den allmäna konsumtions-livsstilen, och visst gör också många andra det också. Men vad tror du - hur villiga är människor att välkomna meningslösheten för att därigenom kunna på djupet finna svar på din ödesfråga? Det är ett tufft uppdrag att uppmuntra till att besinna det meningslösa i sina prioriteringar... Själv välkomnar jag iochförsig denna uppmuntran och delar din vision så som jag uppfattar den.
Frågan är väl hur angeläget vi ska se det att bistå andra i att komma fram till det meningslösa i deras förutvarande prioriteringar. Jag brottas med den frågan själv och det innebär inte att jag ifrågasätter nyttan av din blogg, tex. Jag frågar dock mig själv allt som oftast: när blir de yttra sammanhagnen sådana att en omprioritering sker i det allmänna medvetandet? Hur illa måste det bli? Min upplevelse är nämligen att det redan är så oerhört mycket värre än vad det allmänna medvetandet uppfattar. Oviljan att omprioritera sitter så djupt att vi förnekar det som sker framför våra ögon...
Men oj,oj,oj, du skriver hoppfullt och positivt och jag vill inte göra annat själv egentligen! Det är så sant att vi själva är skapande gudar, vare sig vi är medvetna om det eller ej. Just därför blir våra val av avgörande betydelse, inte bara för oss själva utan också för de större sammanhang i vilka vi ingår.
Att ta sina egna val på allvar och vara villig att leva med din ödesfråga inpå skinnet för också med sig detta: att det blir uppenbart hur välkomment det på många håll är att vi avstår just detta. Ödesfrågan blir på så vis också en skiljefråga som avgör i vilket sällskap man vandrar vidare på vägen. Jag vandrar gärna med dig!
Vänliga hälsningar,
Martin
Skicka en kommentar