En relativ sanning om det ovetbara

Den verkliga makten ligger i nuet!
Medvetandet är en trixig historia, men nu har vi kommit väldigt nära en förståelse av hur det fungerar och därmed också en förståelse av oss själva, vad vi är och vilka möjligheter och vilken makt vi kan förverkliga. Det står klart att vi har resurser att komma tillrätta med våra existentiella dilemman och är i stånd att kunna skapa den verklighet som vi vill leva med, inte minst en välmående och blomstrande planet. Det handlar om tro och förhållningssätt och vilka verkliga behov vi låter styra våra beteenden. Jag har sammanställt 7 teser som vägledning enligt nedan och som jag därefter länkar samman till en meningsfull helhet i den följande texten.

Teser:
1. Ögonblicklig upplysning är möjligt för alla
2. Verkligheten är en fråga om medvetande
3. Medvetenhet är en skapande kraft som formar vår verklighet
4. Vad vi uppfattar som objektiva sanningar är i själva verket subjektiva behovsrelaterade konstruktioner
5. När inre behov inte kan tillfredställas i kommunikation med den yttre verklighetens sammanhang löper vi risk att förföras av galenskap och måste ompröva våra behov.
6. Genom upplysning, ögonblick av sanning, kan vår belägenhet förändras radikalt liksom hela vår verklighet
7. Medvetandeförändringar kan vara epidemiska och ske mycket fort i hela befolkningar och ha en momentan påverkan också på vår planet och hela ekosystemet.


Tes nr1. Ögonblicklig upplysning är möjligt för alla.
Först en referens som åberopar våra gamla vishetstraditioner. I alla traditioner förs det vidare, att det finns en möjlighet till förverkligande. Det har naturligtvis olika namn enligt respektive kulturkretsar: Tao, Buddha, Det Gudomliga eller Gudsmedvetandet, Friheten, Frid, Kärleken, Kristus, De ursprungliga instruktionerna, Anden, m.fl.
De olika traditionerna pekar på vissa vägar som kan leda till detta förverkligande av våra ”högre” maktfulla väsen(själar). Det är en mångfald olika övningar, förhållningssätt och discipliner, bön, meditation, yoga, ceremonier och ritualer exempelvis. Det finns också erfarenheter som pekar på möjligheterna till direkt upplevelse, att kliva in i denna högre domän av medvetandet i ett ögonblick av sanning och som alla är i stånd till, utan föregående övningar och förberedelser. Det kan förverkligas direkt och utan omsvep i ett ögonblick. Inom Islam finns fenomenet ”Hal visavi Adab och Maqam”. I den kristna hemisfären verkar ”Sanningens Ande”. I österländska traditioner är ”Bliss och Bodhi Svaha” tillstånd av sanning som förändrar livet.
Detta låter verkligen hoppfullt, men kan det vara sant?
Malcolm Gladwell redovisar i sin bok ”blink”, många aspekter av denna förmåga till ögonblickligt vetande utan att veta, direktupplevelser av sanning. En äldre term för detta är begreppet propriocentrisk varseblivning. Det är tyvärr också ett relativt fenomen såtillvida att den sanning vi förmår ta emot i ögonblicket, trotts allt filtreras genom våra medvetandestrukturer och kommer att vinklas åt ena eller andra hållet och antingen vinner i meningsfullhet eller förlorar i meningsfullhet, beroende av våra inre dispositioner. Dock måste vi erkänna att fenomenet är verkligt. Det är möjligt att direkt i ögonblicket plötsligt veta utan att veta. Det bekräftas av erfarenheter i samtliga kulturkretsar och i modern tid även av sekulära efterforskningar. Fenomenet äger inte rum enbart i religiösa sammanhang. Problemet är att det är en tillgång som förverkligas spontant och är svårt att komma åt med rationella metoder. Betingelserna för fenomenet ligger i nuet och vår förmåga att vara i kontakt med detta nu. I traditionellt tänkande är våra förhållningssätt en avgörande faktor, vilka attityder vi väljer att inta.

Tes nr 2, Verkligheten är en fråga om medvetande
Vår moderna verklighetsuppfattning som är stadd i ständig utveckling bekräftar att skapelsen, universum, ja hela verkligheten är en slags tankekraft ”mind stuff” enligt Einstein. Verkligheten differentieras och utvecklas i ständig kommunikation på alla nivåer av komplexitet och allting är på samma gång självständigt och förbundet i en gemensam helhet. Medvetande och intelligens uppfattas som en aspekt hos universums eller verklighetens natur och är relativa fenomen. Såväl kvantfysiken som biologin lyfter fram denna förbundenhet hos verkligheten som en kommunikativ grundförutsättning för alla fenomen. Vid vilken komplexitetsnivå vi börjar definiera kommunikationen som levande och intelligent är en tolkningsfråga.
Energi, materia, atomer, elektroner, fotoner, kvarkar, molekyler, enzym, proteiner, celler, organismer, komplexa livsformer som buskar, grodor och människor, representerar olika uttryck för strukturella samband, kopplingar, överensstämmelser och avvikelser, pulser och vibrationer, som kan definieras som olika aspekter av medvetandenaturer. En viktig distinktion kan vara att det vi uppfattar som intelligens på ett mänskligt plan, handlar om grader av självkännedom, förmåga till medveten självbekräftelse, rationella val och ansvarsduglighet eller tillit. Det vore ett fundamentalt misstag om vi tror att den neurolingvistiska informationsprocessen som vi själva är utrustade med skulle vara den enda formen eller arten av intelligens och medvetande.
Vad vi kan sluta oss till är, att medvetande handlar om kommunikativa strukturer som formar och eller styr energinaturernas riktning och samverkan. Strukturer har effekter och uppstår som relationer mellan de olika energinaturerna, varav materia är en av de skapelseformer som framträder i rummet och den grundläggande förutsättningen för bl.a. våra liv.
Det är viktigt att komma ihåg att materia är en emergens, något som uppstår eller framträder ur energinaturens relativitet. Vi kan med andra ord sluta oss till att skapelsen är ett uttryck för medvetande och vara i gott sällskap av företrädare för bästa möjliga kunskap.

Tes nr3, Medvetenhet är en skapande kraft som formar vår verklighet.

Vår uppfattning av verkligheten är subjektiva konstruktioner och som skapas i nära samverkan med våra behov. De subjektiva konstruktionerna prövas i kommunikation, i relationer, där de förkastas eller tas upp i en gemensam konsensus och får status som verklighetsrelaterade eller harmoniska överensstämmelser och integreras med gängse paradigm, den gemensamma värdegrunden, verklighetsuppfattningen.

Att medvetandet är en skapande kraft är mycket påtagligt i våra mänskliga aktiviteter och den effektivitet som vi exempelvis bygger nya storstäder med, och omvandlar urskogar till papper och hamburgare med, i rask takt. Det är det som vi uppfattar är våra behov, som styr de medvetanden, som verkställer vår gemensamma överlevnad.

Det som ligger utanför eller bortom denna behovsrelaterade värdegrund, förmår vi vanligtvis inte uppfatta eller förnimma genom direkt upplevelse via våra sinnen. Dvs. våra ögon ser betydligt mer än vi medvetet bearbetar till meningsfulla informationer. Begränsningarna ligger delvis i organen, men framför allt ligger de i vår förmåga att omsätta, intrycken, upplevelserna, till meningsfulla informationer. Vi tar in oerhört mycket mera intryck än vi är medvetna om och vet möjligen också mycket mera än vi tror att vi vet.
Det vi successivt införlivar som vetande sker i kommunikation.

Anden som orkestrerar våra sinnen är detta ursprungliga potentiella arv till förverkligande, från gryende ego till jagmedvetande och till gudsmedvetande; möjligheten att i ögonblicket ikläda sig det fulla skapelseansvaret och makten och bli en fri, sann och kärleksfull medskapare i universum.

Idag är det ställt bortom alla tvivel att vi utgör en medskapande kraft och deltar i att skapa den värld som vi verkar inom. Kvantfysiken har visat att även subtila inflytelser har storskaliga följder och bekräftat att iakttagaren utgör en del av experimentet och påverkar resultaten. Detta är en smula abstrakt för de flesta av oss, men vi har inte minst genom Masaru Emotos dokumentation av vatten, mera påtagliga bevis på vår känsla och tankekrafts inverkan på omgivningen. Detta är förvisso gamla sanningar men de har inte desto mindre varit svåra att anamma i avsaknad på direkta bevis. Dessa bevis finns numera och tro kan växlas mot medvetande och ansvar. Vi är potentiellt Gudar och skapare vare sig vi vill det eller inte.



Tes nr4, Vad vi uppfattar som objektiva sanningar är i själva verket subjektiva behovsrelaterade konstruktioner.
Medvetandet är emellertid en trixig historia och vore det enkelt så hade vi inte heller behövt möta så mycket svårigheter och problem.
Nu kan vi emellertid se vissa meningsfulla samband, mentala förlopp som bestämmer i hög grad, hur vi styr skapandet av våra verkligheter.
Det är väldigt angelägen kunskap eftersom vi står inför ett stort medvetandesprång och som innefattar lösningar på en mängd svårare existentiella problem.
I vår moderna tid är depression en folksjukdom och en stor del av befolkningen lider av allvarligare psykiska besvär. Bara de som fått diagnosen schizofreni i USA skulle själva kunna befolka en medelstor stad.
En medvetandeförändring hos vår art skulle omedelbart få stora konsekvenser för hela vår planet. Det är möjligt att vända på den negativa trend som tyvärr ser allt dystrare ut för varje dag, månad och år som går, som gäller hela planetens miljö och klimatproblematik, ekonomi och politisk oro mm.
Insikten som jag refererar till är den, att de medvetna eller omedvetna behov som vi känner av inom oss själva, potentialiserar, ger näring åt, våra avsikter och som förverkligas i våra inre beteenden, i kopplingar, processer, förspråkligande, till de världsbilder som i sin tur styr våra yttre beteenden, genom urskiljning, val, planer och förverkliganden.

Summan av kardemumman är att vi lever mer eller mindre i en verklighet som skapas av önsketänkanden, med rötter i våra graverande men samtidigt delvis förnekade behov.
Vårt medvetande har för vana att gå genvägar, vara autopilot med generaliseringar filtrerade mot underliggande prioriteringar.

Tes nr5, När inre behov inte kan tillfredställas i kommunikation med den yttre verklighetens sammanhang löper vi risk att förföras av galenskap och måste ompröva våra behov.
Hur vi på det viset styrs av våra medvetna och omedvetna prioriteringar har skildrats på ett uttömmande sätt av Läkaren Edward M. Podvoll i en bok som har den slående titeln ”Galenskapens förförelse”. Huvudessensen i hans redogörelser är att vi i vissa situationer, när klyftan mellan våra dolda prioriteringar och erfarenheterna av verkligheten vidgas, löper stor risk att förföras till att kliva in i galenskapen, dvs. helt kliva in i drömmen där fantasier uppfyller våra behov helt och hållet. Vi börjar låtsas helt enkelt. Det innebär att den yttre verkligheten inte längre tränger in i medvetandet med nödvändiga korrigeringar. Ju djupare in i denna galenskap vi går, ju omöjligare blir det att ta sig tillbaka till en verklig kommunikation mellan den yttre och inre världen. Slutet blir oftast tragiskt men också med komiska förtecken. Vi känner alla igen oss i en vis dos av detta och skrattar gott åt galenskaper á la Rosa Pantern. Ibland fastnar skratten i halsen. Kejsarens nya kläder av H. C. Anderssen liksom Moliere´s den inbillade sjuke, är kända berättelse om galenskap där skratten ofta ligger nära igenkännandets smärta.

”Galenskapens förförelse” fokuserar främst på det psykiatriska perspektivet, dvs., när galenskapen blir sjuklig och människor inte längre förmår reda sig i sin vardag och behöver professionell vård och omhändertagande.
De förhållanden som beskrivs mellan inre drömverklighet, behov och avsikter, å ena sidan och de yttre händelseförloppen å den andra, är ett ödesdigert drama för oss alla och förtjänar vår uppmärksamma kontemplation och eftertanke. I det större perspektivet är det mänskligheten som är den potentiella patienten i behov av omhändertagande. Och vem blir det i så fall som tar hand om oss?
I bästa fall kommer vi som art att lyckas förverkliga de inneboende skaparkrafterna på ett sätt som gör oss förmögna att ta ansvar för våra krafter, oss själva och de verkliga existentiella förutsättningarna på vår planet.

Från traditionellt håll, liksom i Buddhistiskt tänkande och som följd av bl.a. Emotos arbete med vatten, framgår det att våra attityder är utomordentligt viktiga för utveckling av vårt medvetande. Detta är en avgörande faktor för vilken världsbild, aspekter av verkligheten vi kommer att vara medskapare i. Om vi bär på en inre kontext som definierar mänskligheten i stort eller i synnerhet oss själva som onda påverkar det självfallet vilka behov vi därmed legitimerar.
Vi kan mycket väl föreställa oss att en sådan föreställning har samband med behov som en gång varit autentiska men som inte kunnat uttryckas eller tillåtas. Vi bär alla på en historiskt betingad smärta som vi inte direkt kan förverkliga utan söker kompensera och tycker oss behöva exempelvis ett överdåd av mat, pengar, sex, droger, saker eller makt. Den ursprungliga smärtan är autentisk men de efterföljande behoven är konstruktioner som uppstår för att dölja de ursprungliga sammanhangen. Sådana förhållanden förstärks ofta av de kulturellt betingade förhållningssätten som begränsar våra uttrycksmöjligheter till det ”passande”. Män skall helst inte gråta men belönas för sin tävlingslust och girighet (att vara vinnare och att göra vinster på det) exempelvis.

Detta är en av de trixiga aspekterna hos medvetandet, att de paradoxala behoven kan vara kontraproduktiva och utveckla avsikter som leder till oönskade erfarenheter. Vi faller, i brist på självmedvetande, offer för ett psykodrama, där vi åter och åter upprepar samma mönster, dvs. får återuppleva oss själva i smärtsamma roller som vi helst av allt skulle vilja slippa.

Ytterligare en svaghet i vårt sätt att tänka är att vi avskiljer oss själva från det vi upplever, som om verkligheten vore något objektivt utanförstående.
Idag vet vi att detta är falskt och vi bör därför anstränga oss för att utveckla komplementära insikter, öppningar i strukturen som tillåter att vi är en del av en helhet. Samma sak gäller avskiljningen av de olika sinnesförmögenheterna och känslan från förnuftet. Samma sak gäller även vår absoluta tilltro till förnuftets logiska och linjära rationaliseringar och den förhärskande tolkningen av tiden som en linjär rörelse.

Detta innebär inte att hela vår traditionella världsbild och dess medvetandekonstruktioner plötsligt skulle vara felaktiga och måste förkastas. Tvärtom, de fortsätter att vara användbara i sina kontextuella sammanhang. Vad jag vill framhålla är behovet av öppningar och komplementära utgångspunkter för en helt ny typ av konstruktioner. Om vi skall bygga ett sfäriskt hus behöver vi exempelvis tänka helt annorlunda än om vi skall bygga traditionella fyrkantiga kuber.
Det krävdes också ansenlig tankemöda och nytänkande innan vi överhuvudtaget kunde bygga sfäriska hus.

I den moderna nutiden står vi inför utmaningar av komplexitetstänkande och mångdimensionellt tänkande. En aspekt av det handlar om det lillas betydelse för det stora.
Vi är alla av den tron att vi som individer inte betyder så mycket och att vi är maktlösa.Det spelar ingen roll vad vi som individer gör och tänker.

I den nya världsbilden är det helt fel. Även med gammal hederlig logik kan vi ju inse, att vi är en bland väldigt många och att de väldigt många är ett stort antal individer. Vad jag gör och tänker som en miljondel eller miljarddel av befolkningen har en oerhörd potential om och när det smittar av sig på helheten, vilket det alltid gör, betingat av tidsrummets förhållanden, med en viss effekt.

De vetenskapliga landvinningarna leder bortom vårt traditionella förnuft och närmar sig aspekter hos verkligheten som vi tidigare bara har kunnat tala om i andliga och religiösa termer.
Vi behöver odla förhållningssätt som tillåter oss att vara öppna för vad vi inte vet och inte kan, utan att det behöver hota vår integritet, utan att det behöver göra oss vettskrämda.

Rädsla har till största delen rötter i illusioner och ångest som drivs av behov som en gång varit verkliga men inte längre är det. Vi projicerar det till olika områden och avsnitt av tiden, då det kanske kommer att hända som vi fruktar mest. När vi verkligen tror på detta kommer vi med säkerhet också att skapa dess emergens, förverkligande.
Så länge vi verkligen tror att vi är offer för konjunkturer och andra olyckliga omständigheter, kommer vi att förbli trogna våra inre övertygelser och tillskriva oss heder och ära av förmågan att uthärda och överleva. Även i detta är vi våra egna skapare.


Tes nr6, Genom upplysning, ögonblick av sanning, kan vår belägenhet förändras radikalt liksom hela vår verklighet
I verkligheten finns det bara en enda tid som är evigt för handen och som avgör och skapar allt. Det är just det, nuet, nutiden, ögonblickens oupphörliga varande i universums storhet. All avgörande kraft verkar i det omedelbara nuet. Allt annat är ovidkommande. Hur vi anlägger och utvecklar och vidmakthåller våra medvetandestrukturer är beroende av skapelsekrafterna i nuet. Det är samma nu som när big bang och allting händer. Det är ett ögonblick utan början och utan slut. Vi lever och är verkliga i det och har möjligheter att bli medvetna om just det. Problemet är bara att det är så otillgängligt att vi nästan aldrig upplever det. Verkliga nuupplevelser är tyvärr inte så vanliga.

Vi har alla emellertid nära nuet upplevelser ganska ofta. Vi känner igen humörsvängningar och hur verkligheten radikalt förändras när vi växlar sinnesstämning. Det är tankeväckande eller hur? Olika känslor ger helt olika verklighetsuppfattning.

De flesta vet vad det innebär att vara ”nere”. Det är tungt och dystert och hopplöst. Dock är själva livet oupphörlig förändring och det gör det omöjligt för sinnet att stanna kvar i samma tillstånd för evigt. Plötsligt eller långsamt går vi in i ett annat känsloläge och solen liksom börjar titta fram bakom skyarna. Nu har vi tillgång till en ny kraft och ser möjligheter med tillvaron och känner kanske en aning lust till livet. Efter ännu en liten tid är vi rent av sprudlande och glatt uppfyllda av alla möjliga projekt och verksamheter. Vi ser detta så tydligt hos de små barnen. De växlar ögonblickligen och snabbt mellan hela register av känslor i fria flöden. Därav uppmaningen att göra barnen till förbilder. För att få tillgång till himmelriket sägs vi behöva bli som barnen.

De olika sinnestillstånden är lite som själens årstider och verkligheten förändras med dessa inre tillstånd. Det är som om vår inre uppmärksamhet kretsar runt en inre sol, det skapande nuet. Ibland vrider det sig inåt mot det skapande ljuset och sinnet blir upplyst och lättar. Ibland vrider det sig åt sidan och utåt mot planeter och galaxer av minnen, där det blir mörkt och dystert om vi dröjer. Där rör sig himlakroppar i gammal pina och oförrätter vrider sig i smärtor, gör livet tungt att leva. All denna gamla smärta och sorg är fruset liv och vi fryser lätt fast vid dem. Meningen är att vi i förbifarten tar med oss något av det frusna och vänder på nytt inåt mot ljuset och värmen, låter det tina och vakna upp så att dess visdom och kraft åter kan bli en del av livet, bli till mening.

När vi överväldigas av den kalla rymden i oförlöst sorg och plåga, stannar den inre rörelsen upp och själens årstider saktar in och vi blir deprimerade. Den stora själsgravitationen arbetar ändå oförtrutet och driver oss vidare, tvingar oss in i en ny årstid.

Om vi kan se denna inre verklighet klart med dess mening, att vi tinar och smälter såväl materia som gamla minnen och omsätter dem i nytt liv och förvandlar det till olika former av ljus, långsamt ljus som livet i våra kroppar och snabbare ljus som rörelsen i våra själar, utan att hålla fast och göra anspråk på att vara eller äga det vi upplever, är upplysningen nära.

I vissa dyrbara ögonblick möts det inre ljuset och den yttre världens ljus i en oerhörd sällhet och allt rörs av kärlek och sjunger.

Dillemmat är att vi identifierar oss och säger att detta är jag och detta är mitt och detta, för evigt amen.

När vi i själva verket rör oss genom olika tillstånd och erinringar, är vi inte dessa tillstånd och erinringar.

Det är lika befängt egentligen som att titta ner på sin mage och så länge betraktelsen pågår tro att det är jag och att jag inte är något annat; jag är mage.
Det är en medveten viljeakt och en befriande mental konstruktion, att avstå från alla anspråk på att äga och vara upplevelser. Det leder till en omedelbar harmonisering av de inre årstiderna och informations (ämnes)omsättningen, blir radikalt förbättrad. Det som vi erfar, upplever och erinrar oss, är en gemensam allmän mänsklig process, ett artens gemensamma uppdrag och livsmening. För närvarande är det de levande generationerna som förverkligar hela artens historia och utveckling. Det är nu som vi bär och skapar meningen med våra liv mot det ursprungliga ljusets eviga dimension, förverkligar våra själars längtan. Vi bär alla efter förmåga och omvandlar gammal plåga till nytt liv och befrielse i medvetandet, sorg till frid och hat till kärlek, girighet till givmildhet, missunnsamhet till storsinthet osv.

Genom akten att avstå, göra avkall på ägande och identitet kommer vi närmare själens inre öga, det varma och befriande ljuset.

Vi kan gärna gå ännu ett steg längre och dessutom luckra upp vår världsbild. Livet måste inte nödvändigtvis stämma överens med våra förväntningar, det måste inte nödvändigtvis förverkligas på de sätt som vi tror. Livet kan erbjuda helt andra möjligheter för oss och nya möjligheter som vi inte ens kan föreställa oss och än mindre veta något om.
Kan vi samla vår potential och öppna oss mer och mer för nuet, erövrar vi en större och verkligare makt, än den som för närvarande håller oss fast och gör oss små och behövande och blir Gudomliga Skapare, Gudamänniskor.
I nudimensionen finns hela universums skaparkraft och visdom tillgängliga därför att vi faktisk är denna storhet och bär den inom oss som ett frö till växande.
Min förhoppning är att jag, att vi, skall lyckas omsätta och genomlysa våra behovsförhållanden tämligen omgående och i ett givet ögonblick hel enkelt träda in i det Gudomliga nuet.

Tes nr7, Medvetandeförändringar kan vara epidemiska och ske mycket fort i hela befolkningar och ha en momentan påverkan också på vår planet och hela ekosystemet.
I idé och lärdomshistorien är det ett känt faktum, att visa tankeriktningar och idéer har haft en tendens att dyka upp ungefär samtidigt i olika kulturkretsar på planeten. Vi räknar numera med olika sorters fältverkan och har fysiska begrepp som ligger nära fenomen som telepati och telekinesi mm. Det finns vidare några kända och tänkvärda beteende och kognitionsvetenskapliga studier på apor. Minns inte vilken art det rörde sig om, men det gav mycket överraskande resultat. Man lärde en apa att använda en pinne som verktyg för att komma åt bananer. Det hade ingen effekt. När en av alfa aporna däremot fick lära sig knepet, visste plötsligt hela flocken hur det skulle gå till. Mycket tänkvärt i och för sig men den stora överraskningen kom lite senare, när det uppmärksammades att apor i omgivningarna och långt därifrån, plötsligt upptäckte att pinnar kan vara bra verktyg.
Just det faktum att vi i verkligheten lever i en större gemenskap och kommunikation än vi i vardagslag är medvetna om, ligger hoppet om att vi skall kunna lösa våra förlamande konflikter och börja uppfatta våra verkliga behov och tillgångar, så att vi blir meningsfulla för oss själva på ett sätt som också gynnar våra miljöer och livet på vår planet. I exemplet från aporna utlöstes förändringen genom en enda individs plötsliga inhämtande av ny kunskap.
Malcolm Gladwell tidigare refererad med sin bok Blink har också skrivit en ännu större bästsäljare på temat hur epidemier fungerar, The tipping point. Det är också intressant för denna tes om möjligheten av att få ett snabbt genomslag i hela befolkningar. Utveckling antar i en viss fas epidemiska proportioner.

Detta har biologiskt och matematiskt bekräftade grunder i verklighetens inneboende natur. Det handlar om exponentiella förlopp och lyfter fram sanningen i vår vän Jesus uttalande för ett tag sedan. Det här han sa att ”när två eller tre personer möts i mitt namn”...kommer det att ha stora konsekvenser. Fibonaccis talserie är ett mått på dessa naturliga och exponentiella förhållanden. Allting börjar subtilt och långsamt men når småningom en i det närmaste explosiv utveckling.

Översatt till omsättning av idéer hos mänskligheten, kan den explosiva fasen inträffa redan vid 3-5 % av befolkningen. Det förutsätter självfallet att idéerna har en epidemisk karaktär, dvs. är smittsamma under vissa förutsättningar som sammanfaller med händelser i den gemensamma verkligheten.
Det finns alltså goda skäl för att hoppas på ett plötsligt skifte i vår verklighetsuppfattning som motsvarar trycket från nödvändigheten och som är uppenbara i kommunikationen med våra miljöer, naturen och vår planet.

Ännu finns det hopp om oss.
Ett hopp som är proportionerligt med vår bredvillighet att söka verklig kunskap och makt inifrån oss själva. Det första steget är alltid det svåraste, men när mycket ligger i vågskålen borde det vara motiverat. Detta första steg är sammanfattningsvis och i all enkelhet, blott och bart att ta sig tid, att låta tanken färdas inåt och ge svaren på vad som är våra primära och verkliga behov. Detta omvandlas till verklig kunskap och makt i den stund vi tar det på allvar. Det är i båda aspekterna något som vi alla har tillgång till och som avgör vår framtid.

Om vi i en handvändning börjar fokusera på vård, omsorg och stöd till det levande i stället för att vakta det och tära på det, så kommer det att få stora återverkningar och vi får en viss möjlighet att överleva och kanske dämpa den utveckling som om ingenting görs definitivt kommer att slå ut oss inom en relativt snar framtid.
Allt är en fråga om medvetande, makt och kunskap.

Litteratur:

Edward M. Podvoll: Galenskapens förförelse om psykosens väsen. Natur och kultur 1991.
Malcom Gladwell: The tipping point, how little things can make a big difference. Back Bay, 2001
Malcom Gladwell: Blink the power of thinking without thinking. Back Bay, 2005
S.Hirtenstein och M.Tiernan: Ibn Arabi,en minnesbok,Alahambra,1998
sGAM.PO.PA.: The jewel ornament of liberation. Prajna press 1981
John Blofeld: The zen teachings of huang po. Grove press ISBN 0-8021-5092-6
J.Krishnamurti: Commentaries on living series. The theosophical Publishing house 1980….
Fritjof Capra: The Tao of physics. Das Tao der physic. Scherz Verlag.1984
Gary Zukav: The seat of the soul. A Fireside Book,1990
Dalai Lama: Etik för ett nytt millennium. Richters förlag, 2002
Daniel Goleman: Emotional Intelligence. A Bantam Book,1997
Masaru Emoto: The hidden messages in water, vatnets dolda budskap. Damm förlag,2006

Indigofenomenet

Om indigofenomenet
This is not an American phenomenon. We have now personally seen it on three continents.
It seems to go far beyond cultural barriers (encompassing multiple languages).
It has escaped mainstream attention due to the fact that it is just too "weird" to consider in the paradigm of human psychology, which smugly considers humanity as a static, unchanging model. As a rule, society tends to believe in evolution, but only in the past tense. The thought that we might be seeing a new Human consciousness slowly arriving on the planet now - manifested in our children - goes way beyond established conservative thought.
The phenomenon is increasing - more reports continue to surface.
It has been around long enough that many professionals are beginning to observe it.
There are some emerging answers to the challenges.
Så sammanfattar Lee Caroll och Jan Tober de nya insikterna om de nya barnen.
Ur den första boken på detta tema I USA:

THE INDIGO CHILDREN - The New Kids Have ArrivedISBN 1561706086 -1999 - Hay House Authors - Lee Carroll/Jan Tober USA
Nyttiga länkar: http://www.indigochild.com/, http://www.childrenofthenewearth.com/
http://www.ringblomman.nu/ Svensk länk om hälsa och indigo som representerar en pionjärinsats på temat i vårt land. Älskade Indigobarn, svensk bok av Agneta Bentsen, är en sammanfattning av egen erfarenhet och den forskning som finns tillgänglig. http://www.nyatidensbarn.se/ Svensk förening bildad.

Den amerikanska boken kom ut alldeles innan vi bytte århundrade och har väckt ett oerhört gensvar sedan dess. Många framstående författare, psykologer,pedagoger och läkare m.fl. fackfolk har försökt förstå vad detta handlar om.
Indigobarn, kristallbarn, bokstavsbarn, nya tidens barn m.fl. begreppsbildningar talar för att vi beskriver ett stort och omfattande fenomen och som överskrider nationella, etniska och geografiska betingelser. De nya barnen har kommit till hela planeten och gör sig alltmera påminda i de olika kultursfärerna.

Det är allom bekant att det tillkommit nya diagnoser och sjukdomsbeskrivningar som kan ge en medicinsk förklaring till några av fenomenen. Damp, ADHD, Aspberger syndrom, är begrepp som vi blivit bekanta med. De medicinska upptäckterna har varit till stor hjälp för många som äntligen fått en diagnos och en behandlingsmodell till stöd. För många har det bara ökat tragiken genom att istället för meningsfull hjälp ha lett till medicinering, en form av kemisk krigföring mot svåranpassade barn och ungdomar och som kanske skulle ha haft något mycket värdefullt att bidra med till vår gemensamma sammhällskultur om de funnit någon som hade förmått lyssna på det rätta sättet och bakom de dramatiska känslouttrycken och oron kunnat höra själens rop. Detta verkar för övrigt vara en nyckel till hela fenomenet, att kunna höra själens rop.

Det är självklart både problematiskt och missvisande att kategorisera storskaliga fenomen som det här är frågan om. Samtidigt finns det några generella referenser. Tidigare generationer har låtit anpassa sig och därmed fjärmat sig från sina känslomässiga tillgångar till förmån för de rationella. Nu vägrar allt flera barn att avstå från sina känslor och de sanningar och den integritet som den känslomässiga delen av vårt medvetande står för. Ett sätt att beskriva det på är att den nya tidens barn vägrar att lära sig att ljuga och maskera sig bakom de tilldelade rollerna.
En annan gemensam nämnare är olika former av överkänslighet mot stress. Det är känslomässig och social stress, kemisk stress (allergiska reaktioner på ämnen) och även energistress s.k.elektrosmog mm.
Symptomen är allergiska reaktioner, hyperaktivitet och sömnstörningar
De positiva aspekterna är kreativitet, mottaglighet, psykiska förmågor och mer eller mindre utpräglad genialitet som kommer till uttryck i olika slags särbegåvning och snillrikedom.
Innan desperata vuxna börjar ta till ritalin eller andra dämpande droger är det verkligen viktigt att utreda kosten och de eventuella överkänslighetsaspekterna i första hand.
Ämnen som tidigare ansetts harmlösa och fullständigt ofarliga, exvis glutamat är rena nervgiftet för många barn. Överdrivet fettintag som gäller det mesta av snabbmaten tillsammans med en överkonsumtion av vitt socker bl.a. i läsk, späder på problematiken med sömnrubbningar genom att störa serotonin och melatonin balansen. (Bl.a. magnesium lakas ut och ger upphov till störningar). Många fall av aggressivitet och hyperaktivitet upphör helt bara genom en konsekvent omläggning av kosthållet.
Den riktigt stora aspekten av de samlade erfarenheterna är att en storskalig medvetandeförändring verkar vara i full gång och i en omfattning som gör att vi måste överväga om det som vi upplever är en fråga om mänsklig evolution. Allt fler av de nya barnen överskrider vårt vetande och våra förutvarande definitioner om vad barn är och om barns medvetandeutveckling.
Barnen själva uttrycker ofta att de är uppfyllda av en mission. De har kommit hit med specifika budskap och specifika uppgifter att fullfölja och som de ochså är i stånd att redogöra för och iscensätta på ett i många fall häpnadsväckande sätt.
De viktigaste frågorna handlar om att skapa fred och rättvisa och en enad mänsklighet på jorden. De accepterar inte vuxenvärldens uppgivenhet och den politisk-ekonomiska dubbelmoralen som hitintills varit vårt sätt att anpassa oss till ”verkligheten”.
Indigobegreppets bakgrund är att olika synska människor, förankrade i olika traditioner, har redovistat iaktagelsen att vissa barn har en mycket stark indigofärgad utstrålning eller aura omkring sig. De har ansetts vara särskillda inkarnationer som kommit hit för att vägleda, läka och hela våra brister och skapa fred bland folken.
Dessa barn är värda att tas på allvar! De bär vår framtid med sig och synliggör behoven av förändringar att göra oss själva och livet mera rättvisa.
Indigo är förändringskatalys och integrering av nytt medvetande, hopp och kärlek. Är det inte vad vi alla innerst inne längtar efter?

Indigo är här!

Ödesfrågan, vilka är gudarna på den här planeten?

Ödesfrågan

Det större perspektivet eller det tillräckligt stora har vi redan. Tänker på de första satelitbilderna på planeten utifrån. Ett utifrånperspektiv på vår planet. Det är en bild som vi, sedan trettio år ungefär, alla eller de flesta av oss förmår erinra sig. Någon tar ett foto på planeten utifrån rymden.

Det är en stark bild, rik på associationer. En självklar upplevelse är helhet och enhet. Det är paradoxalt att en bild utifrån ger denna upplevelse av enhet. Det är samtidigt paradoxalt att vår vetenskap som traditionellt har styckat och förminskat verkligheten till allt mindre beståndsdelar och tillslut erövrat ett otroligt mikroperspektiv på de allra minsta aspekterna av verkligheten, kommer fram till samma upplevelse, helhet, eller enhet.

Det är ofta svårt att minnas och knyta an till enhetens och helhetens perspektiv på verkligheten. I vardagslivet är vi snarare offer för alla möjliga små och stora händelser, måsten, behov, känslor, rädslor.
Det gäller att vidmakthålla en viss ordning, att inte låta kaos och anarki breda ut sig för mycket. I alla fall tror vi tillräckligt mycket på vår etablerade ordning för att underkasta oss vad som krävs för att bevara och vidmakthålla den. Vi är mycket övertygade om att våra liv hänger på just vår aktuella definition av verkligheten och dess åtföljande prioriteringar.
Vi deltar i den kulturella kontexten och byter upp oss till det senaste på inredningsfronten, till en ny eller nyare bil, den senaste laptoppen, den häftigaste mobiltelefonen, den ”rätta outfiten” som om våra liv hängde på det.

I helhetens perspektiv förefaller det aningen absurdt, rent av löjeväckande.
Våra nuvarande kulturellt betingade sammanhang för våra liv, befinner sig långt bortom den ekologiska jämvikten. I det större perspektivet framstår våra mänskliga aktiviteter just nu mera som anarki och kaos än en livsbevarande och livsfrämjande ordning. Vår nuvarande kultur hotar i själva verket hela biologin på vår planet. Vi omsätter den levande biomassan i en produktion av civilicerad välfärd som drivs av fiktiva behov, dvs. som inte är existentiellt faktiska, naturliga eller biologiska.

Det är en komplex historia och som drivs allt längre in i kaos och biologisk anarki (vi får allt svårare att ta hand om de fria radikalerna). Oxidationsförloppen blir allt kraftfullare och entropin accelererar. Vi ser avgrunden närma sig och ökar farten.
Det är vi, enskilda personligheter som tillsammans driver och utgör den mänskliga kulturen.

I den här situationen bör det vara meningsfullt att ifågasätta vad det är vi tror att vi måste uppfylla, vad vi tror kan vara meningsfullt att göra.
Det finns ingen lag som tvingar oss att vara kamikasekonsumenter och det finns ingen lag som tvingar oss att bara blint reagera och svara upp på alla signaler i omgivningen. Vi har trotts allt makten att välja!

Några hoppingivande referenser

Bakterierna kan det och slemsvamparna kan det och alla komplexa system och livsordningar har det i sin inneboende natur och borde kunna det.

Bakterier kan väldigt mycket men vad jag hänför till här är studier av Myxococcus. De påminner lite om vargar och i sina olika kulturfaser beter de sig länge precis som vi. De erövrar territorier och jaktmarker och är tämligen aggressiva revirhävdare, tävlingsinriktade och kampglada. Så vid en given tidpunkt och under vissa kontextuella yttre förhållanden sker en beteendeförändring, ett kemotaktilt paradigmskifte mot gemenskap, reproduktion och samverkan. Slemsvampar har ett liknande förlopp med beteendeväxling och kemotaktil medvetandeförändring.

I vår vetenskapliga erfarenhet har vi slagit fast att verkligheten utvecklar system som har en inneboende drift mot komplexitet. Systemen pendlar mellan jämvikt, balanserad informationsordning och överskridande av jämvikten. Systemen pendlar förr eller senare så långt bortom jämvikten att ordningen bryter samman. När systemen återskapar sin ordning har de erövrat en ny komplexitetskompetens och nya utvecklingsmöjligheter.

Förhoppningen är således att vi i våra kulturella sammanbrott kommer att förändra paradigmen och se nya värden och uppleva verkligheten på ett nytt sätt och som tillför en ny livskompetens mot än högre eller djupare dimensioner av komplexitet.

När de yttre sammanhangen bekräftar verkligheten för oss så, att våra förutvarande prioriteringar blir meningslösa, initieras en förändring i våra medvetanden, som gör oss istånd att bli meningsfulla för oss själva på ett nytt sätt.

Genom förmågan att välja är vi i själva verket gudomliga. Det innebär att vi i verklig mening är gudar och våra egna skapare. Det innebär att vi i motsvarande omfattning är ansvariga för oss själva och de världar som vi skapar, inte minst för den planet som hitintills försörjt oss.
I kvantumteologisk och autopoietisk mening är vi samtidigt skapade och våra egna skapare. Gud bor i var och en av oss och är samtidigt överskridande mot den totala helheten, alltet. Genom helhetens verklighet kan vi uppfatta helhet och är förmögna till kommunikation. Kommunikation är ett icke fysiskt fenomen och kan bekräftas i alla dimensioner,eller perspektiv på verkligheten. Kommunikation är den grundläggande betingelsen för all utveckling och för vår varseblivning. Kommunikationens följdkänslor, upplevelser, är olika former av kommunion, till en blivande överensstämmelse eller samstämmelse. Resonans är ett bra begrepp som associerar till upplevelser av samband och helheter av kommunikativ art. Det är val och tro som driver utvecklingen och bestämmer verkligheten som vi skapar åt oss, som vi förverkligar!
Alltså följer en naturlig fråga: Är våra prioriteringar verkligen meningsfulla och våra val sammstämmiga med vad vi tror?
Detta är nu i hög grad en ödesfråga.
Mvh Kai

Alternativa val?

Om det värsta skulle hända

Om det värsta skulle hända

Klimatkaoset förvärras och hela ekosystemen slås ut, eller Kometen dyker upp till slut, eller vår egen art tappar fattningen och löper amok med teknologierna..........
Livsramat handlar om liv och död och scenariot: Om det värsta skulle hända, sätter fingret på en massa ömma punkter. De ömmaste är hur vi förhåller oss till döden och hur vi förhåller oss till den levande gemenskapen, både artfränderna och den övriga biologin.
När vi står inför stora dramatiska förändringar och händelser skapar det naturligt nog dramatiska efterdyningar inom oss. Rädslorna blir lätt proportionerliga med perspektiven. Om jorden går under blir vi räddare än om grannen ligger för döden. Båda perspektiven associerar till att vi själva ochså kommer att dö.
När vi rycks med av dramat och våra känslor börjar härska över förnuftet, paniken jagar runt i våra medvetanden etc. förlorar vi kontakten ochså med våra verkliga behov. Vi förlorar vår förmåga till meningsfullt agerande dvs. göra sådant som är bra och viktigt för oss.
Därför är det viktigt att prata om den här verkligheten och de stora frågorna som aktualiserar det, i massmedia och de offentliga och politiska samtalen.

Den första frågan handlar alltså om rädslan för att dö.
Tyvärr är detta ett perspektiv som vi för det mesta väljer att blunda inför.
-Om det värsta skulle hända och allt liv får börja om från början här på vår planet, innebär det att vi dör och genom döden återgår till de element och den energi som universum skapar sig med. Vi återvänder till den dimension av verkligheten som vi först och sist är en del av och skapande uttryck för som arter och individer. Det borde inte utgöra något att vara rädd för eller en grogrund för fruktan. Vi lever med denna grundförutsättning liksom alla de fenomen som vi kan iakta och upleva. Slutet kommer alltid att vara en ny begynnelse.
Kruxet med döden är att det överskrider vårt förstånd. Det ligger i det okändas domän. Vi är därför maktlösa och utlämnade.

Den andra frågan handlar om rädslan för det okända.
Faktum är att våra ideér om verkligheten och vår förmåga att kontrollera vår verklighet är tämligen illusoriska. Vi tror att vi har vår verklighet under kontroll genom att helt enkelt ha definierat och identifierat den. Så länge vi kan röra oss inom de ramar som vi själva har skapat känner vi oss trygga.
Trotts att vi numera vet mer än någonsin tidigare, framstår det motsägelsefullt nog, att det vi vet om verklilgheten är oerhört mycket mindre än vad vi inte vet. Detta inom ramarna för de måttstockar vi själva har skapat, dvs inom perspektiven för vårt eget förstånd. Biologiska förlopp liksom rörelserna i tid och rum och vårt solsytem etc. fungerar utmärkt utan våra ingripanden och vår kontroll, Tack och lov!
Slutligen har biologin en historia på många biljoner år av överlevnad i detta i stora drag okända fenomen som vi kallar för verkligheten. Livet är i vilket fall som helst ett faktum i detta nu. Detta nu i sin tur är sammanvävt eller en del av all tid. Det verkar rimligt att ha en smula förtroende för vår verklighet, även om vi inte riktigt känner den och den till stora delar är okänd och främmande för oss. Förnuftsmässigt har vi goda skäll att känna tillit inför det okända. Vi kan lita på universum, det klarar sig och jobbar på.
En viktig aspekt av det okända för oss är, att allt växande och all utveckling faktiskt är en successiv integration av just det som vi inte vet, men håller på att lära oss och som är huvudattraktionen i själva kärleken.......tror jag.

Den tredje frågan handlar om den personliga rädslan.
Rädslan inom oss har många ansikten och rötter i vår egen personliga erfarenhet. Detta är en oändligt varierad verklighet i våra inre och som är starkt förbunden vid våra känslor. Ändå kan man kanske resonera om det på ett meningsfullt sätt utifrån en allmänt övergripande utgångspunkt. Först och främst vill vi må bra och där spelar våra känslor huvudrollen. Det är först och främst en känsla som är själva välmåendet eller hur?
Vi kan altså känna oss antingen mer eller mindre dåliga och usla eller mer eller mindre bra och goda. Så länge vi upplever att vi måste känna på det ena eller andra sättet tycks vi bli offer för känslorna. Vi blir beroende av den feedback från omvärlden som stämmer med våra känslobehov. Vad händer då med vårt beroende av att ha kontroll och självbestämmande. Det minskar proportionellt med våra känslors motsägelsefulla behov av att komma till uttryck genom och inom oss. Vi blir offer i de sociala samspelen och styrs av känslomässiga beteenden i ändlösa kedjereaktioner av omedvetet handlande.

Den avgörande frågan handlar om att lära känna sig själv
Lär känna dig själv! Denna uppmaning känner vi alla och den rymmer ochså något så stort som potentialen att uppnå en mening med sin tillvaro.
En strategi för denna process handlar om att utveckla ett inre neutralt rum där vi med en del av vårt medvetande uppmärksamt bevittnar allting som sker utan att förlora vår neutralitet. Vittnet uppfattar allt utan att värdera eller prioritera. Bara registrerar verkligheten som en idealreporter. Märk väl att detta bara är en liten del av vårt medvetande som vi ger den här uppgiften. Det tillför en dimension ochså av självbetraktelse och medveten självupplevelse. Det tysta vittnet uppfattar likafullt det som händer inom oss själva. När den här installationen lyckats har vi tillfört ett nytt perspektiv på oss själva. Det är verkligen spännande därför att vi mycket klarare kan formulera våra avsikter och vad vi vill, utifrån vittnets tillgångar på neutral information. Det tillför också en ny möjlighet att medvetet välja handlingar och reaktioner i samspelet med omvärlden och i sitt eget inre.
Att på detta eller andra sätt stärka en egen inre integritet och neutralitet är just i dessa tider angeläget. Vi upplever så mycket information, så mycket drama att det lätt blir överväldigande och gör oss till offer för omständigheter istället för att skapa de omständigheter som vi hellre skulle behöva.
Det finns mycket meningsfullt att hänge sig åt när rädslorna stillas.
KWV 2008-09-05

Budskap

Budskap Perspektiv och helhet. Nu gäller det livet.


Just det, våra liv är i fara och vår framtid ligger i vågskålen.
Vi har lärt oss att förakta både oss själva och våra politiker och lärt oss att misstro vetenskapen. Många av oss håller ingenting för heligt och har kanske redan givit upp hoppet och längtar efter slutet på det här eländet som kallas liv.
Ändå, när det verkligen gäller, väljer vi ändå livet. Hur det än är håller vi det kärt.
Vi är en art med mycket kraft och många komplex och en ansenlig aggressivitet. Vi tycker mycket om konflikter och slåss gärna på det ena eller det andra sättet. Vi kallar det för den demokratiska processen och går gärna i krig för just den.

Det första och viktigaste budskapet kommer från vår egen natur.

Vi behöver nu lägga allt annat åt sidan och börja samarbeta för vår överlevnad på den här planeten.
Det finns ingen annan meningsfull prioritering just nu, än att säkra vår gemensamma överlevnad.
Inga kulturella, folkliga, religiösa eller politiska skillnader har någon som helst betydelse i den situation som vi faktiskt har att konfrontera just nu och i den närmaste framtiden.
Vi har ovedersägliga rapporter om förändringar i vår miljö och som accelererar. Det handlar om förändringar av förut aldrig skådat slag.
Utvecklingen innebär i klartext att vi är allt flera som har allt mindre att dela på. Vår planets förmåga att försörja oss minskar drastiskt för varje månad och dag som går.
Vi upplever redan ett alltmer kaotiskt klimat och förluster av is på glaciärer och i polarområdena. Vi lever för varje växtperiod med allt större osäkerhet om skördarnas vara eller inte vara.
Stora områden får för mycket vatten vid fel tillfällen och andra områden får allt mindre eller ingen nederbörd alls. Klimatzoonerna har börjat dansa omkring och stör relationerna mellan olika livsformer så att blommning och pollineringsbehov inte längre sammanfaller med insektslivets utveckling. En stor del av världens bisamhällen försvinner, flera för varje år. I USA är mer än 30% av alla bin redan borta. Stora delar av mänskligheten står redan inför stora existentiella prövningar. Låglänta länder och ösamhällen upplever hur landmassan krymper för varje år och hur havet med tilltagande dramatik översvämmar hela länder. Dessa låglänta nationer försöker efter bästa förmåga göra sig hörda i FN och i säkerhetsrådet. Aldrig förr i vår historia har vi varit med om något liknande.


Varför görs ingenting större på den globala scenen om läget nu skulle vara så allvarligt som jag påstår?
Det är för det första inte riktigt sant att ingenting görs. Nationerna har börjat samlas till rådslag och utformandet av handlingsplaner för att komma tillrätta med miljö och klimatproblemen. Det är bara det att det inte ens är i närheten av vad som behöver hända och dessutom med omedelbar verkan.
Som alltid är det en fråga om kommunikation, makt och politik.
Politiker är rädda om sina mandat och behöver säkra underlag för sina kampanjer. Särskillt om det gäller nationsöverskridande projekt och dess finansiering. De söker underlag och klara besked från vetenskapssammhället. Vetenskapens tradition och själva ryggrad handlar om skepsis och kritiskt tänkande. Ingenting kan hållas för sant innan alla upptänkliga frågeställningar har prövats. Med andra ord är det inte en tradition som kan leverera enkla och tydliga besked.
Dessutom är dess sanningar alltid efterkonstruktioner. Vetenskapen idag är så tydlig som den kann vara och dess rapporter om globala förändringar kan man inte negligera. För att vara vetenskapliga är de extraordinärt allvarliga.
De som förvaltar vår s.k. bästa tänkbara kunskap, är djupt oroade av utvecklingen på vår planet.
Det finns ochså ett etablerat politiskt förhållningssätt som bygger på rädsla för att orsaka panik och oro i samhället. Det gör att alla larm och svårare hotbilder automatiskt skalas ner till en för det gemensamma medvetandet hanterbar nivå. Samtidigt förlorar politiken integritet genom att inte agera på de hotbilder som den större delen av mänskligheten redan är fullständigt klar över och medveten om.

Tidigare fanns det alltid någonstans att ta vägen, det fanns alltid plats att börja om från när isar eller öknar bredde ut sig. Nu finns det ingenstans att ta vägen. Det är själva luften vi andas som det gäller och klimatet är överallt. Vi kan inte räkna med att det finns någonstans att fly till. Det finns ingen annan räddning än att vi lyckas ena oss och lägga våra förmågor i en gemensam riktad verksamhet och som handlar om verklig försörjning. Det gäller våra liv och om vi inte börjar agera kraftfullt och når en global enighet och ett arteget samförstånd inom den närmaste tiden kommer lidandet framför oss att bli mycket svårare. Om vi inte gör något nu blir konsekvenserna än mer förödande redan i vår nära framtid.

Många djupsinniga och känsliga människor har redan givit upp hoppet om vårt eget släkte. Undergången anser de är oundviklig och efterlängtad.

Men vi har ännu långt ifrån lärt känna oss själva och vet ännu inte vad vi är kapabla till också i positiv bemärkelse. Den kulturella fernissa som vi identifierar oss med är bara en illusorisk yta. Livet på vår planet och moder jord har många avgrunder och bottnar. Kosmiska visdomar eller som Indianerna säger ”original instruktions” verkar redan på proteiners och cellers nivå och djupt inne i våra egna medvetanden finns kunskaper som vi inte har en aning om. Det är dessa djupare och inre tillgångar som kan göra det möjligt för oss att växa och finna nya möjligheter att leva och överleva med. I djupet av oss själva vet vi att livet kan vara annorlunda och att det finns en annan verkligare måttstock än den som vi för närvarande fortfar att präglas av, som demokrater och civiliserade, moderiktiga, konsumtionsinriktade och normala människor.
Budskapet från vår natur uppmanar oss med eftertryck och enträget att vakna upp och konfrontera vår omedelbara och konkreta verklighet just nu och begrunda den realitet som vi faktiskt erfar. Det är viktigt med ett nyktert och neutralt förhållningssätt. Den helhet som framträder är omöjlig att förbise.
Det handlar om livet och om den verkliga försörjning som ger oss mat på bordet även fortsättningsvis. Om det skall bli möjligt finns det inte något som hellst utrymme för krig och maktkamp mellan olika intressegrupper.
Nu är utgångspunkten given och den är att det finns bara en intressegemenskap som gäller i detta perspektiv och det är mänskligheten . Det är mycket viktigt och vi måste samarbeta och hjälpa varandra med alla resurser vi är förmögna till.

Det andra budskapet kommer från ett Kosmiskt perspektiv

Om vi inte skulle lyckas med vår uppgift innebär det ett oerhört nederlag för oss som art och som rätmätiga invånare och företrädare för vår planet.
Vi är ansvariga för vår planets ledarskap. Förändringarna i klimatet och miljön är globala och kosmiska fenomen.
Det är numera ett erkännt faktum att en stor del av vår moderna teknologi är ett kosmiskt arv och som bl.a hänförs till beslagtagna farkoster och utrustningar av utomjordisk härkomst. Studier och analyser av dessa har givit upphov till och medverkat i den explosionsartade teknologiska utvecklingen som vi numera tar för given.
Vi är inte så allena i rymden som vi länge har låtsats. Den större gemenskapen därute avvaktar säkerligen vår utveckling och vår förmåga att agera och lösa våra nuvarande existentiella utmaningar. Skulle vi misslyckas har vi förverkat våra anspråk på suveränitet och jämbördighet i de universella relationerna. Vi riskerar att lyda under främmande överhöghet och inte längre kunna bestämma över våra egna liv. Det finns starka indikationer på att vi snart står inför ett genombrott vad gäller kontakt och kommunikation med utomjordisk intelligens. Vi närmar oss nya perspektiv på verkligheten som kommer att vara oerhört provocerande för oss och som kommer att ställa oss inför oanade utmaningar och möjligheter.
Kan vi inte nå ett planetariskt konsensus och arteget samförstånd är risken stor att vi hamnar under ett förmyndarskap av ena eller andra slaget, eller äventyrar våra existentiella grundvalar.

Vi har länge utvecklat ett ensidigt perspektiv på vad styrka och makt är. Vi tror att det kan uppnås med högteknologiska vapensystem. Detta är en illusion. Den verkliga och större makten kan bara utvecklas och uppnås genom förmåga till kommunikation och samverkan. Den erövras på ett naturligt sätt genom utveckling av vårt medvetande och förutsätter samverkan och samarbete som integritetsskapande förutsättningar. Genom att samverka lägger vi samman vår mänskliga potential till en gemensam resurs. Därur utvecklar vi verklig makt och intelligens vilket ochså kan beskrivas med begreppet integritet. Även om det kosmiska perspektivet uppfattas som svårsmällt, kvarstår den interna problematiken med existentiellt graverande behov av att skrida till meningsfull handling.
den 4 september 2008 KaiVW.

Öbefolkningars vädjan till FN
Arktis israpport
http://www.canada.com/topics/news/national/story.html?id=c5b6edcf-b38d-43ee-ac83-890644071d06
Nasa intresse i utomjordiska livsformer
Isläget i arktis videos the big melt down m.fl.
Youtubevideos on riskmanagement and global warming must see!