Medvetandets Amniotiska ursprung

Medvetandets ursprung

Den första tanken överhuvutaget, eller var det snarare en känsla,
handlar om rörelse. En känsla av rörelse, en oerhörd skillnad mot att vara i stillhet. Mellan känslan av rörelse och stillhet utvecklas ett medvetande om balans och orientering. Jag är och rör mig i en rumslig helhet.
Den biologiska levande rörelsen är ett arv från de äldsta, enklaste och minsta formerna av liv. De kallas för Spirocheter och hör till de allra minsta bakterierna. Med dem vaknade livet i sin första gryning med en kemo taktil upplevelse av rörelse hos beröringskännsliga ännu mindre proteiner, varseblivningens första organ. En differentierad inkännande kemisk proprioception på molekylär nivå, biljontals år före utvecklingen av hjärnor och nervbanor. En grupp arter med Spirochete ursprung är ciliaterna. Det är kortare och enklare att stava. Varje morgon när vi precis håller på att vakna upplever vi den första gryningens skillnad mellan stillhet och rörelse, en cilia besläktad känsla av att återvända från dröm och sömn till livet i en kropp.
Sedan följer sensationerna på varandra alltefter gryningen övergår i morgon och dagen börjar. Mera komplexa känslor infinner sig. Det är nya skillnader som samlas. Solstrålningen värmer plötsligt upp hela tillvaron. I skuggorna gömmer sig natten med kyla. Det är varmt eller kallt.
När den omedelbara sensationen av rörelse och värme vant sig en smula drabbas jag av hunger. Mitt första behov framkallar en hel serie av nedärvda rörelsemönster. Jag rör mig i riktning mot kylskåpet och gör ett predatoriskt urval av födoämnen. Mjölk, ost, smör och bröd. Kaffebryggaren har jag laddat vid sidan av som en ren instinktiv apropriori handling. Mina droger är en del av min vardag som symbionter i en cell. Stimulerande molekyler som ökar upplevelsernas spänning och uprätthåller mina avgrunder och bygger broar över samlad ångest. Något rationellt tänkande är det långt ifrån fråga om. Det är mest liksom ettor och nollor i den digitala världen, som härskar över mitt uppvaknande på bakterienivå. En linjär, digital process utan återkopplingar. Gamla tidens biologer skulle beskriva det som instinkt handlingar. De första nära vännerna cilia ledsagar mina enkla och självklara bestyr och bestämmer grundtonen i hur jag mår.
När de första bestyren avklarats med morgontoalett och ett balanserat intag av droger och födoämnen kan det hända att något tänkande vill göra sig gällande. De kemotaktiska aktiviteterna har dragit igång komplexa kedjereaktioner i den neurolingvistiska organisationen och som nu yrkar på kommentarer. Åsikter skall prövas och relationer uppdateras. Händelser nära och avlägsna skall värderas, identifieras och uttryckas. Det är för all del inte krävande utan sker helt automatiskt. Möjligen kan det vara lite störande. Det lägger ett slags brus över den taktila grundtonen och känslan av att vara, dimmas till förmån för en massa som behöver göras. Fortfarande är det långt ifrån att handla om rationellt medvetet tänkande. Alltså min vardag som driver mig i beteendemönster och kedjereaktioner. Biologiska och traditionella upprepningar, mina kulturbetingelser och arvet. Herre Gud jag höll på att glömma arvet. Miljön är ju mera påtaglig men arvet glömmer man så lätt. Om det inte handlar om pengar och fasta värden förståss.
Arvet var det alltså. Jag har ju bara nämnt Spirochete och cilia arterna.
Faktum är att den första känslan och rörelsen när jag vaknar ochså inbegriper andning. Jag tar några stora och djupa andetag och vädrar ut sömnen ur lungorna. Det handlar om fotosyntesbakterier, de där blågröna släktingarna i havet och annorstädes, våra cyanos eller cyanobakterier heter de väl egentligen. Genom andningen känner jag mig paradoxalt kopplad till oceanen, dess levande vatten och vågrörelsen som vaggat cyanos i biljontals år. Det var de som uppfann andningen och i ett slag kunde växla upp sin ämnesomsättning riktigt mycket, närmare bestämt 36 ggr.. Den intelligens som de utvecklat är samma som syresätter mitt blod när jag andas. Faktiskt är det ännu större än så. En del av deras gener är mittokondria som ju bärs av var och en av de biljoner celler som hela kroppen organiserar sig med.
Det gäller vid närmare eftertanke och kunskapsinhämtning ochså för Spirochete. De har varit den genetiska motorn vid själva anläggningen av generna. De finns kvar som en skugga eller ett kommatecken i den genetiska koden för varje art. Den livsbejakande svansen som trollen döljer under sina kläder och våra sperma simmar för livet med, mot det obefruktade ägget.
Nu börjar jag begripa innebörden i det där påståendet att vi bär allting inom oss. När ägget befruktas upprepas livets hela skapelsehistoria i tillblivelsen av mig som ny människa. Inte bara min egen historia och inte heller bara artens historia utan hela naturens och kosmos historia som börjar med en oemotståndlig dragningskraft, en attraktion av elektromagentisk och graverande sexualitet. Partiklar förenas, atomer förenas,molekyler, bakterier, urdjur och människor förenas, i en gemensam orgiastisk expansion av livets möjligheter.
Så i uppvaknandet den här morgonen till förnimelser,känslor, tankar och nya upplevelser, förenas kemotaktiska sanningar utsända av tusentals och miljontals eregerade proteiner till de neurolingvistiska informations systemen och skapar bilder och tankar och språk för min omedelbara livserfarenhet. I varje cell i min kropp vaknar hela den ursprungliga bakterie naturens ekosystem och lever mig i min utökade människonatur till nya upplevelser. Hela naturen lever i min kropp. Ibland känner jag mig oförklarligt ensam och utanför, visst är det konstigt? När den grundläggande principen för min biologiska existens faktiskt är gemenskap.
Kanske är vi lite feluppfostrade allihopa i en kultur som inte riktigt vill erkänna de fundamentala krafterna och ursprungen i vår natur.
Just nu känner jag hur spirocheterna spritter i mig och känslan av gemenskap innfinner sig som en taktil frid på cellnivå.
Jag lever!

Den här vaga frustationen som kommer till uttryck i tankar om att vara fel uppfostrad är förmodligen naturlig. Vad är inte det förresten?
Hela arten som jag tillhör dvs människosläktet har på explosionsartat kort tid ändrat beteende och livsstil. Ingen av oss visste på förhand vad vi egentligen höll på med. Det var bara fråga om utveckling och expansion till varje pris. Nytt, mera och större, i en linjär kedjereaktion.
Den analoga fasen kommer efteråt. Vad har vi gjort? Varför och hur, men framför allt varför?
Upptäckten att universum inte är något absolut och evigt utan i tid och rum begränsat, ingav oro. Vår tid är utmätt, inte bara som individer och art, utan hela verkligheten, vår helhet kan plötsligt ta slut. Varje film som vi såg brukade sluta med den apokalyptiska slutfrasen på engelska ”The End”.
Slutet är nära! Vi måste skynda oss att göra, skynda oss att älska med hjärtat i halsgropen! Skynda oss att förverkliga oss själva innan allt bryts ner i det kaos som den tilltagande entropin i universum, obevekligt ställer oss inför. Filmen går mot slutet, The End!
Hela biokosmos, ekosystemen på vår planet är förvisso en rejäl långfilm men även biofilmen slutar någon gång, liksom solen och stjärnorna.
Traditionernas tyngd undergrävs en hel del i detta medvetande om alltings tillfällighet och hur kan jag återuppliva min mening? I vad speglar jag mina framgångar och motgångar? De eviga värdena har upplösts i en abstrakt dimma och ledsagas av en känsla av osäkerhet, kanske rent av ångest.
Men livet var det ju!
Jag lever och jag står inför en uppenbarad sanning om vad jag och livet är för något. Helt nya sammanhang om hela min verklighet.
Det är inte bara mamma och pappa och de självklara grupp och arbets gemenskapernas verklighet. Det är inte bara saldot på mina konton, det är ganska mycket mera.
Djupare i min egen biologiska djungel av celler och bakterier i samarbete, den ko operation mellan biljoner varelser som utgör min strikt personliga galax och ingjuter en känsla av existentiell frid i mig, denna morgon som jag skriver om, öppnar min varseblivning för en större verklighet än jag frågat efter. Den inre nattvarden är inte där, som oblat och vinförtäring, utan en kommunion mellan ande och materia via känsliga molekyler, proteiner vallade som får av heliga enzymer. När de sveper över proteinerna med sina magiska stavar fortplantas och förnyas de i en harmonisk dans.
Varje enzym och varje protein manifesterar ett kosmiskt mysterium, en specifik sanning om verkligheten. Detta är stort det inser jag i morgonen som sakta skrider in i förmiddagen. Proteiner och enzymer är ännu flera än sandkornen i öknen och stjärnorna i alla galaxer. Det är så stort att jag rörs och mina ögon fuktas i mötet med den gränslösa och omätbara verkligheten.
Vår kultur håller just nu på att födas, en ny grund håller på att läggas i mitt nymornade medvetande. Förändringens och slutets tid, ”The end” är början på något helt nytt. Det är ångestfyllt och orgiastiskt på samma gång och det är definitivt organiskt och symbiotiskt.
Tillbaka till naturen! Över en avgrund av utanförskap och arrogans, den artspecifika megalomani som gör oss så ensamma och så betydelsefulla.
Tillbaka till naturens amniotiska kosmos där vi alla är små, men hemma i en gemensam storhet, ett flöde av stjärnor, tankar, känslor och partiklar.
Nu en fråga om att vara eller inte vara autopoietisk, att ha eller inte ha en autentisk kompetens, existentiellt meningsfulla relationer i de livskomplex som lever mig, som är mig, som jag är och kan förnya mig inom.
Tycker du att jag uttrycker mig flummigt och använder svåra ord? Det är avsiktligt! Jag vill tvinga mig själv och eventuella läsare att bearbeta verkligheten på ett nytt sätt och därför använder jag många nya begrepp och verklighetsbeskrivningar som är en del av vår innevarande brottningsmatch med att förstå oss själva. Det tål att funderas lite på, om verkligheten är amniotisk eller inte. Det är en ny tanke som kommer till uttryck i den pågående tolkningen att vårt universum i sig är amniotiskt. En slutledning av det, är att den stora verkligheten bär livet inom sig och är i ett tillstånd av kontinuerlig födelse.





Samtidigt ungefär klockan 11 och efter en förmiddagsfika måste jag sortera mina lojaliteter eller rättare sagt orientera mig i en verklighet som inte, som ännu inte är i fas med denna inre och yttre rymd, den verkliga naturen.
Den korporativistiska demokratin och självbestämmelse genom konsumtion dvs att vi är vad vi köper eller skulle kunna köpa om vi vill. Vår artgemenskap och civilisation, skuldsätter oss i ett minus uttag av biomassa. Vår så kallade ekonomiska och kulturella verklighet, dess betingelser, dess makt kräver en viss grad av lojalitet. Priset är oerhört i biologisk bemärkelse.
Vår urbana livsstil är ytterst tärande på det levande sytemet men det går inte att stiga av eller ut ur den kollektiva trenden utan att det får konsekvenser. Den rådande ordningen, den allmänna meningen, samhällsinstitutionerna, kräver underkastelse på många mer eller mindre drastiska sätt. Samhället är helt enkelt inte i fas med artens medvetande.
Vår teknologi och vetenskap har öppnat nya perspektiv och möjligheter som verkar mera science fiction än det som för de flesta medborgare är normal vardag och vanligt liv. I detta vanliga liv gäller föreställningen om vår arts och individens särställning som sanning. Människan är i denna vanföreställning fri och oberoende och står utanför eller åtminstone ovanpå naturen.
I myten fick vi hela naturen i myndlingsgåva efter en måltid på äpplen och utdrivningen ur paradiset. Lid och gör vad ni vill, skapelsen är er att förvalta.
Berättelsen om ursprung är samtidigt en berättelse om en helhet, en hel historia. Jag accepterar att helheter inte kan begripas. Med definitionen upphör de på något sätt att vara helheter. Ändå utgör förståndet en del av helheter.
Medvetandets historia kan berättas men inte förstås