Den Postfobiska tidsåldern

Den Postfobiska tidsåldern

Fortsättningen på temat ”skönt när klarhet infinner sig”.

Först en rädslosummering. De stora rädslorna är som alltid krig,sjukdomar, naturkatastrofer och den mest spektakulära, den stora kometen.
Så finns det en massa mindre ochså som handlar om att kunna betala hyran att kunna svara upp mot olika roller som vi tror att vi måste uppfylla.

Några av de stora rädslorna som jäser på ett stort antal bloggar och hemsidor gäller 1. Nibiru den tionde planeten som beräknas vara på ingång mot solsystemet men som ännu så länge inte kunnat verifieras på vederhäftigt sätt. Alltså finns det fortfarande gott om tid att gräva ner sig någonstanns.Allt förstärkt av domedagsprofetiorna kring majakalenderns slut omkring 2012 och en massa andra bibliska och andra förutsägelser.
2. Haarp projektet, ett illasinnat stjärnornaskrig experiment som pågår för fullt och med allting hemligstämplat. Det påstås vara ett slags elektromagnetiskt strålningsvapen som kan orsaka riktigt mycket elände och till o.m. som många spekulerar över vara ett medel till en slags mindkontroll av hela befolkningar. Orwells fantasi var inte ens i närheten av vad som misstänks vara en del av vårt vardagliga liv i denna tidsålder.
3. Chemtrails, ett av de mest storskaliga experimenten som pågår sedan länge och som bl.a. går ut på att flyga ut stora mängder barium bl.a. i lufthavet och som påstås vara ett vetenskapligt motmedel mot klimatstressen och växthuseffekten. Även detta ett hemligstämplat fenomen men som bedrivits så storskaligt så länge att det inte längre går att förneka dess existens. I spåren av detta sker numera en gradvis ökning av svårdiagnosticerade infektioner hos såväl djur som hela befolkningar.
De går bl.a. under namnet morgellons sjukdom och som hänförs till överkänslighet mot aerosoler. Större delen av USA’s befolkning lider av detta och aerosoler är just en del av vad chemtrails handlar om.
Allt detta ligger ovanpå rädslan för ett tredje världskrig och det stora ekonomiska sammanbrott som snart förväntas genom stigande guldpriser och råoljepriser i kombination med banksvindlerier med övervärderade fastighetskrediter.
Både de stora rädslorna och de mindre tjänar redan ett primärt syfte eller har en primäreffekt i att sänka vårt livsmod, göra oss nedslagna och uppgivna.

Nu kommer jag tillbaka till nödvändigheten av att utveckla en innre position av neutralt betraktande av allting utan att omedelbart behöva reagera på något sätt eller att värdera det som utspelas inom och utombords.
Innan jag går vidare i resonemanget vill jag påminna om Tom&Jerry ni vet ,de tecknade filmerna om musen och katten som ständigt råkar i luven på varandra och med de vådligaste följder. Vi kan inte låta bli att skratta åt det även som vuxna. Vi känner igen något djupt mänskligt och besvärande i dessa beteenden men kan skratta åt det tack vare den oskyldiga och naiva redovisningen av fenomenet. Innan vi utvecklat det inre neutrala och tysta vittnet i oss själva kommer vi aldrig ut ur Tom&Jerry syndromet. Vi blir offer för våra reaktioner och motaktioner och hamnar alltid i olycka på det ena eller det andra sättet. Det tysta vittnet utgör en neutral domän i vårt medvetande men som uppmärksamt deltar i och erfar det som händer.
Utifrån etableringen av en inre neutral domän eller dimension som bara befolkas av vittnet, kan vi utveckla mera integritet. Vi får genom vittnets neutralitet tillgång till möjligheten att överväga och välja när och om och hur vi eventuellt agerar. Vi kommer m.a.o. att börja agera medvetet. När den inre neutrala dimensionen är förankrad i oss och blivit en kontinuerlig del av vårt medvetande kommer det även att kunna bli en utgångspunkt för intensivare spontanitet i vårt samspel med livsfenomenen i stort. Den neutrala utgångspunkten gör oss istånd till förbehållslös aktion och medvetna val på samma gång. Den neutrala dimensionen befriar vår potens att växa ut ur de betingade reflexerna och identitetens beteendemönster eller förutskapade strukturerna som vi trott att vi måste ta för givna och underkasta oss eller anpassa oss till..
Utvecklingen av den inre dimensionen av neutralitet utgör vårt hopp om att bevara och utveckla vår integritet.
Oavsett om det kollektiva medvetandet är fabricerat och eller styrs av en elitistisk maktgemnskap som skrämmer oss till underkastelse eller inte, så förblir vi offer för omständigheterna så länge vi bara oreflekterat reagerar och agerar på masskulturella ingivelser eller annat som händer i omgivningarna, de sociala rummen som vi blir meningsfulla i, vilka de än är.
Befrielse, frihet och växande är vårt primära intresse och bör komma före kompenserande behov av makt och dominans.
Poängen är att bara vi själva är ytterst ansvariga för vad vi är, vad vi vill vara och vad vi lyckas vara. Det kan bli aktuellt att utveckla ett visst inre krigarskap för att inte längre nära de negativa självbilderna och självuppfyllande undergångsprofetiorna. Genom det tysta vittnet blir vi först varse vad vi gör med oss själva. Därefter kan vi göra något åt saken.

Låt oss avslutningsvis konstatera att vi alla måste dö, om än inte nödvändigtvis samtidigt. De stora rädslornas perspektiv är inte möjliga att undanröja. Ramlar den stora kometen ner på oss så gör den det och så var det med den saken. Det är meningslöst att oroa sig för det oundvikliga. It just doesn’t make sense.
De mindre rädslorna kan neutraliseras och förlora greppet om oss.
Då lyfts locket av våra hjärtan och tidsåldrar av skrämd och ångestfull krigsföring ockluderar, löses upp i ett inre kärleksljus som funnits där sedan skapelsens början och som är grundtonen och basenergin i universum.
Den galaktiska eran börjar och vi tar de första befriande stegen in i den postfobiska tidsåldern. Det är ett mera passande namn på det som annars går under beteckningen new age......
Den som söker meningsfulla aktiviteter kan hitta uppslag på Greenfootsidan och dess bloggar.
Mvh kai vogt westling

Förändringens vindar: Vad skall man vara mest rädd för

Förändringens vindar: Vad skall man vara mest rädd för

Medvetandets Amniotiska ursprung

Medvetandets ursprung

Den första tanken överhuvutaget, eller var det snarare en känsla,
handlar om rörelse. En känsla av rörelse, en oerhörd skillnad mot att vara i stillhet. Mellan känslan av rörelse och stillhet utvecklas ett medvetande om balans och orientering. Jag är och rör mig i en rumslig helhet.
Den biologiska levande rörelsen är ett arv från de äldsta, enklaste och minsta formerna av liv. De kallas för Spirocheter och hör till de allra minsta bakterierna. Med dem vaknade livet i sin första gryning med en kemo taktil upplevelse av rörelse hos beröringskännsliga ännu mindre proteiner, varseblivningens första organ. En differentierad inkännande kemisk proprioception på molekylär nivå, biljontals år före utvecklingen av hjärnor och nervbanor. En grupp arter med Spirochete ursprung är ciliaterna. Det är kortare och enklare att stava. Varje morgon när vi precis håller på att vakna upplever vi den första gryningens skillnad mellan stillhet och rörelse, en cilia besläktad känsla av att återvända från dröm och sömn till livet i en kropp.
Sedan följer sensationerna på varandra alltefter gryningen övergår i morgon och dagen börjar. Mera komplexa känslor infinner sig. Det är nya skillnader som samlas. Solstrålningen värmer plötsligt upp hela tillvaron. I skuggorna gömmer sig natten med kyla. Det är varmt eller kallt.
När den omedelbara sensationen av rörelse och värme vant sig en smula drabbas jag av hunger. Mitt första behov framkallar en hel serie av nedärvda rörelsemönster. Jag rör mig i riktning mot kylskåpet och gör ett predatoriskt urval av födoämnen. Mjölk, ost, smör och bröd. Kaffebryggaren har jag laddat vid sidan av som en ren instinktiv apropriori handling. Mina droger är en del av min vardag som symbionter i en cell. Stimulerande molekyler som ökar upplevelsernas spänning och uprätthåller mina avgrunder och bygger broar över samlad ångest. Något rationellt tänkande är det långt ifrån fråga om. Det är mest liksom ettor och nollor i den digitala världen, som härskar över mitt uppvaknande på bakterienivå. En linjär, digital process utan återkopplingar. Gamla tidens biologer skulle beskriva det som instinkt handlingar. De första nära vännerna cilia ledsagar mina enkla och självklara bestyr och bestämmer grundtonen i hur jag mår.
När de första bestyren avklarats med morgontoalett och ett balanserat intag av droger och födoämnen kan det hända att något tänkande vill göra sig gällande. De kemotaktiska aktiviteterna har dragit igång komplexa kedjereaktioner i den neurolingvistiska organisationen och som nu yrkar på kommentarer. Åsikter skall prövas och relationer uppdateras. Händelser nära och avlägsna skall värderas, identifieras och uttryckas. Det är för all del inte krävande utan sker helt automatiskt. Möjligen kan det vara lite störande. Det lägger ett slags brus över den taktila grundtonen och känslan av att vara, dimmas till förmån för en massa som behöver göras. Fortfarande är det långt ifrån att handla om rationellt medvetet tänkande. Alltså min vardag som driver mig i beteendemönster och kedjereaktioner. Biologiska och traditionella upprepningar, mina kulturbetingelser och arvet. Herre Gud jag höll på att glömma arvet. Miljön är ju mera påtaglig men arvet glömmer man så lätt. Om det inte handlar om pengar och fasta värden förståss.
Arvet var det alltså. Jag har ju bara nämnt Spirochete och cilia arterna.
Faktum är att den första känslan och rörelsen när jag vaknar ochså inbegriper andning. Jag tar några stora och djupa andetag och vädrar ut sömnen ur lungorna. Det handlar om fotosyntesbakterier, de där blågröna släktingarna i havet och annorstädes, våra cyanos eller cyanobakterier heter de väl egentligen. Genom andningen känner jag mig paradoxalt kopplad till oceanen, dess levande vatten och vågrörelsen som vaggat cyanos i biljontals år. Det var de som uppfann andningen och i ett slag kunde växla upp sin ämnesomsättning riktigt mycket, närmare bestämt 36 ggr.. Den intelligens som de utvecklat är samma som syresätter mitt blod när jag andas. Faktiskt är det ännu större än så. En del av deras gener är mittokondria som ju bärs av var och en av de biljoner celler som hela kroppen organiserar sig med.
Det gäller vid närmare eftertanke och kunskapsinhämtning ochså för Spirochete. De har varit den genetiska motorn vid själva anläggningen av generna. De finns kvar som en skugga eller ett kommatecken i den genetiska koden för varje art. Den livsbejakande svansen som trollen döljer under sina kläder och våra sperma simmar för livet med, mot det obefruktade ägget.
Nu börjar jag begripa innebörden i det där påståendet att vi bär allting inom oss. När ägget befruktas upprepas livets hela skapelsehistoria i tillblivelsen av mig som ny människa. Inte bara min egen historia och inte heller bara artens historia utan hela naturens och kosmos historia som börjar med en oemotståndlig dragningskraft, en attraktion av elektromagentisk och graverande sexualitet. Partiklar förenas, atomer förenas,molekyler, bakterier, urdjur och människor förenas, i en gemensam orgiastisk expansion av livets möjligheter.
Så i uppvaknandet den här morgonen till förnimelser,känslor, tankar och nya upplevelser, förenas kemotaktiska sanningar utsända av tusentals och miljontals eregerade proteiner till de neurolingvistiska informations systemen och skapar bilder och tankar och språk för min omedelbara livserfarenhet. I varje cell i min kropp vaknar hela den ursprungliga bakterie naturens ekosystem och lever mig i min utökade människonatur till nya upplevelser. Hela naturen lever i min kropp. Ibland känner jag mig oförklarligt ensam och utanför, visst är det konstigt? När den grundläggande principen för min biologiska existens faktiskt är gemenskap.
Kanske är vi lite feluppfostrade allihopa i en kultur som inte riktigt vill erkänna de fundamentala krafterna och ursprungen i vår natur.
Just nu känner jag hur spirocheterna spritter i mig och känslan av gemenskap innfinner sig som en taktil frid på cellnivå.
Jag lever!

Den här vaga frustationen som kommer till uttryck i tankar om att vara fel uppfostrad är förmodligen naturlig. Vad är inte det förresten?
Hela arten som jag tillhör dvs människosläktet har på explosionsartat kort tid ändrat beteende och livsstil. Ingen av oss visste på förhand vad vi egentligen höll på med. Det var bara fråga om utveckling och expansion till varje pris. Nytt, mera och större, i en linjär kedjereaktion.
Den analoga fasen kommer efteråt. Vad har vi gjort? Varför och hur, men framför allt varför?
Upptäckten att universum inte är något absolut och evigt utan i tid och rum begränsat, ingav oro. Vår tid är utmätt, inte bara som individer och art, utan hela verkligheten, vår helhet kan plötsligt ta slut. Varje film som vi såg brukade sluta med den apokalyptiska slutfrasen på engelska ”The End”.
Slutet är nära! Vi måste skynda oss att göra, skynda oss att älska med hjärtat i halsgropen! Skynda oss att förverkliga oss själva innan allt bryts ner i det kaos som den tilltagande entropin i universum, obevekligt ställer oss inför. Filmen går mot slutet, The End!
Hela biokosmos, ekosystemen på vår planet är förvisso en rejäl långfilm men även biofilmen slutar någon gång, liksom solen och stjärnorna.
Traditionernas tyngd undergrävs en hel del i detta medvetande om alltings tillfällighet och hur kan jag återuppliva min mening? I vad speglar jag mina framgångar och motgångar? De eviga värdena har upplösts i en abstrakt dimma och ledsagas av en känsla av osäkerhet, kanske rent av ångest.
Men livet var det ju!
Jag lever och jag står inför en uppenbarad sanning om vad jag och livet är för något. Helt nya sammanhang om hela min verklighet.
Det är inte bara mamma och pappa och de självklara grupp och arbets gemenskapernas verklighet. Det är inte bara saldot på mina konton, det är ganska mycket mera.
Djupare i min egen biologiska djungel av celler och bakterier i samarbete, den ko operation mellan biljoner varelser som utgör min strikt personliga galax och ingjuter en känsla av existentiell frid i mig, denna morgon som jag skriver om, öppnar min varseblivning för en större verklighet än jag frågat efter. Den inre nattvarden är inte där, som oblat och vinförtäring, utan en kommunion mellan ande och materia via känsliga molekyler, proteiner vallade som får av heliga enzymer. När de sveper över proteinerna med sina magiska stavar fortplantas och förnyas de i en harmonisk dans.
Varje enzym och varje protein manifesterar ett kosmiskt mysterium, en specifik sanning om verkligheten. Detta är stort det inser jag i morgonen som sakta skrider in i förmiddagen. Proteiner och enzymer är ännu flera än sandkornen i öknen och stjärnorna i alla galaxer. Det är så stort att jag rörs och mina ögon fuktas i mötet med den gränslösa och omätbara verkligheten.
Vår kultur håller just nu på att födas, en ny grund håller på att läggas i mitt nymornade medvetande. Förändringens och slutets tid, ”The end” är början på något helt nytt. Det är ångestfyllt och orgiastiskt på samma gång och det är definitivt organiskt och symbiotiskt.
Tillbaka till naturen! Över en avgrund av utanförskap och arrogans, den artspecifika megalomani som gör oss så ensamma och så betydelsefulla.
Tillbaka till naturens amniotiska kosmos där vi alla är små, men hemma i en gemensam storhet, ett flöde av stjärnor, tankar, känslor och partiklar.
Nu en fråga om att vara eller inte vara autopoietisk, att ha eller inte ha en autentisk kompetens, existentiellt meningsfulla relationer i de livskomplex som lever mig, som är mig, som jag är och kan förnya mig inom.
Tycker du att jag uttrycker mig flummigt och använder svåra ord? Det är avsiktligt! Jag vill tvinga mig själv och eventuella läsare att bearbeta verkligheten på ett nytt sätt och därför använder jag många nya begrepp och verklighetsbeskrivningar som är en del av vår innevarande brottningsmatch med att förstå oss själva. Det tål att funderas lite på, om verkligheten är amniotisk eller inte. Det är en ny tanke som kommer till uttryck i den pågående tolkningen att vårt universum i sig är amniotiskt. En slutledning av det, är att den stora verkligheten bär livet inom sig och är i ett tillstånd av kontinuerlig födelse.





Samtidigt ungefär klockan 11 och efter en förmiddagsfika måste jag sortera mina lojaliteter eller rättare sagt orientera mig i en verklighet som inte, som ännu inte är i fas med denna inre och yttre rymd, den verkliga naturen.
Den korporativistiska demokratin och självbestämmelse genom konsumtion dvs att vi är vad vi köper eller skulle kunna köpa om vi vill. Vår artgemenskap och civilisation, skuldsätter oss i ett minus uttag av biomassa. Vår så kallade ekonomiska och kulturella verklighet, dess betingelser, dess makt kräver en viss grad av lojalitet. Priset är oerhört i biologisk bemärkelse.
Vår urbana livsstil är ytterst tärande på det levande sytemet men det går inte att stiga av eller ut ur den kollektiva trenden utan att det får konsekvenser. Den rådande ordningen, den allmänna meningen, samhällsinstitutionerna, kräver underkastelse på många mer eller mindre drastiska sätt. Samhället är helt enkelt inte i fas med artens medvetande.
Vår teknologi och vetenskap har öppnat nya perspektiv och möjligheter som verkar mera science fiction än det som för de flesta medborgare är normal vardag och vanligt liv. I detta vanliga liv gäller föreställningen om vår arts och individens särställning som sanning. Människan är i denna vanföreställning fri och oberoende och står utanför eller åtminstone ovanpå naturen.
I myten fick vi hela naturen i myndlingsgåva efter en måltid på äpplen och utdrivningen ur paradiset. Lid och gör vad ni vill, skapelsen är er att förvalta.
Berättelsen om ursprung är samtidigt en berättelse om en helhet, en hel historia. Jag accepterar att helheter inte kan begripas. Med definitionen upphör de på något sätt att vara helheter. Ändå utgör förståndet en del av helheter.
Medvetandets historia kan berättas men inte förstås

Om det här med medvandets systemfel

Det känns skönt att komma till klarhet med vissa saker i synnerhet efter en längre tids dimmig kontemplation.
En ny klarhet har just infunnit sig om detta med vårt medvetandes innbygda tankefel. Huvudsakligen handlar det om att vi separerar oss själva från det vi betraktar eller upplever och som får en massa följder för vår världsbild och vår självbild. Att det inbygda felet eller den latenta svagheten föreligger i vårt medvetande kan leda till en slags allmän antiintellektualism och bildningsmotvilja och uppgivenhet. Om vi ändå inte förmår urskilja något objektivt meningsfullt vad är det då för ide att försöka förstå något. Jag menar om det nu skulle vara så att vårt förstånd egentligen är byggt på en massa illusioner vad tjänar det då till att försöka utveckla det?
Klarheten i frågan handlar om ett motmedel att inlemma i förståndsprocesserna och som går ut på att avstå från anspråken på att de strukturer och uppfattningar vi skapar skulle vara objektiva eller absoluta sanningar. Ett annat botemedel är att införa ett värderingsfritt upplevelseutrymme i sitt medvetande och innebär att ta kontroll över driften att klassifiera allting på en värdeskala. Detta är något som måste övas in och innebär att man intar en neutral position eller attityd som tillåter allting att vara som det är. Det kan liknas vid att avdela en del av sin uppmärksamhet till att endast vara ett tyst vittne. Det tysta vittnet registrerar uppmärksamt allt som sker, det är dennes uppgift. De yttre händelserna och de inre reaktionerna registreras utan att påkalla någon värderande åtgärd. Det får tillåtas vara som det är.
Konceptualisering eller languaging, förspråkligande, är en naturlig drift att göra livet begripligt och meningsfullt. Det är en slags trimmande av sig själv som livsinstrument. Det gäller bara att minnas att processen liksom jag själv är integrerad i en komplex helhet. Urskiljnings förloppens ide är inte att ackumulera ägande eller att göra allting utom mig själv till objekt. Jag är själv i så fall både objekt och subjekt i mina egna strukturer och inser att strukturerna, koncepten, förspråkligandets sanning är begränsade upplevelser och försök till kommunikation, en del av ett naturligt växande.

Komplexitetsbegreppet är bra som motgift mot egots anspråk på att kunna omfatta och rentav vara det absolut sanna eller den universella totaliteten. Det sökta och det uppnådda är relativa meningsfullheter i en process av växande, av utveckling och erövring av perspektiv.
En aspekt av medvetandets svaghet eller predisponerade felaktigheter ligger i att de hierarkiska funktionerna hos urskiljningsprocesserna görs till absoluta mått på hur någonting alltid är, att de definierade och värderade baskaffenheterna lyfts upp på ett evigt plan. Men gult är inte alltid fult utan är fult eller vackert i ett föränderligt sammanhang. Det absoluta och eviga liksom Gud själv i den bemärkelsen är en förlegad konstruktion och ett teologiskt tankesystem som inte längre är meningsfullt. Därmed inte sagt att jag tror eller inte tror på helhetens närvaro som ett interaktivt väsen och sammanhållande grundförutsättning i alltets och universums natur. Gud kan både finnas och inte finnas och vi behöver definitivt våra religioner och vi behöver utveckla och aktualisera dem. Religionerna är, borde eller skulle kunna vara våra mötesplatser för allt som är övergripande viktigt för oss och där vi förnyar våra värderingar och gemenskapernas värderingar och där vi kan utveckla gemenskap. De gamla religionerna som förtrycks och makt apparater däremot, behöver vi verkligen inte och det ligger nära till hands att vilja avveckla hela fenomenet. Det är emellertid min övertygelse att vi faktiskt behöver våra religioner och att de fyller en viktig samhällsfunktion inte minst genom att framhålla värderingar som är betydelsefulla för människovärdet. Vi behöver ochså bearbeta och utveckla ett medvetet förhållande till de stora frågorna och dessa hör traditionellt hemma i religionerna. Kanske kommer framtidens religiösa liv att ta sig nya uttrycksformer och etablera nya strukturer för gemenskap.
Att religion är en del i det här tänkandet beror av att så mycket av den gamla religiösa världsbilden ärvts ner i och genomsyrar ochså oss och det moderna samhälle vi är en del av. Det gör att när vi börjar sålla i vårt inre kommer vi ganska snart in på det religiösas domäner och behöver ta ställning till de värderingar som ligger med i vårt sätt att tro.
Det kräver inte så mycket djupsinnighet för att inse i hur hög grad de religiösa dogmerna tjänat som referenser för slaveri och makt och varit instrument för underkastelse och lydnad inte bara under eviga sanningar utan ochså under ”eviga makteliter”. Härmed har vi glidit in i ett nytt sammanhang från religiösa till politiska föreställningar. Det är samma hierarkiska ordningar,strukturer, men som handlar om sekulära samhällsorganisatoriska principer och frågor. Det moderna samhällets kanske viktigaste begrepp är demokrati. Det är inte så många som tänker på dess historiska bakgrund, det kontextuella sammanhang och de förutsättningar som ligger till grund för begreppets uppkomst. Det spelar kanske inte heller så stor roll, men det viktiga är att vi arbetar på definitionen av begreppet. Vad betyder demokrati som en samlande referens för vad vi vill förverkliga i våra moderna samhällen.
Vi finner tämligen snart att vi har ett stort behov av kommunikation, av relationer för autentiska samtal, om detta och andra viktiga ämnen i vårt människoblivande och varande.
Många kloka och visa människor ser just detta som vår tids stora utmaning, att återerövra våra sociala autentiska relationer och de sammanhang av personlig kommunikation som kan återföra en grad av meningsfullhet i den representerande masskulturen. Vi behöver ochså träffas personligen emellanåt. Det räcker inte att se folk på tv.

Vad skall man vara mest rädd för

Ett rädslotema är det här med resistenta bakterier och vetenskapens eller skall vi säga läkemedelsindustrins förhållningssätt till problematiken. Alla känner numera vät till att antibiotika förskrivningen har lett till att de bakterier som vi bekämpar har knäckt många av koderna och lyckas integrera antibiotica med sin ämnesomsättning.
Vetenskapen har under tiden börjat lära sig bakteriernas språk och intelligens och en ny generation läkemedel skulle kunna vara på väg och som inte äventyrar vårt immunförsvar. Det går att odla informationsbaserade substanser som gör att bakterierna inte beter sig så att vi blir sjuka.
Detta är mycket lovande och glädjerikt men å andra sidan fortsätter läkemedelsindustrin envist på den inslagna vägen att utveckla bekämpningsmedel mot bakterierna. Steget efter antibiotika heter då produktion av antibakteriella peptider villka är en del av vårt immunförsvars egna strategier. Dessa ämnen är mindre än proteiner och kan slå ut bakteriers ämnesomsättning. Nu är det bara så, att när vi renodlat vissa jordbakteriers antibakteriella ämnen, de olika typerna av antibiotica och sköljt dessa över bakterierna en tid så har de lyckats knäcka den ena efter den andra av dessa ämnen. I naturen förekommer de i en komplex mångfald som gör det svårt för bakterierna att omsätta dem i sin ämnesomrättning..
Nu går man ytterligare ett steg och hoppas kunna producera dessa antibakteriella peptider som ett vapen mot sjukdomsalstrarna. Det sker trotts tidigare erfarenheter av resistensutveckling. I det här steget kommer
bakterierna att lära sig knäcka peptiderna och därmed även utveckla resistens mot vårt eget immunförsvar.
Det är en väl definierad risk som medecinalstyrelsen och adekvata myndigheter bör överväga mycket noga ity läkemedelsindustrin har för vana att främst komtemplera möjliga vinster.
Denna rädsla verkar än så länge inte ha mognat tillräckligt för att hamna i det allmänna nyhetsflödet men jag hoppas att det sker snart så att inte debatten som så ofta är fallet kommer att föras i efterhand....
mvh kvw efter att ha läst en del vetenskapsbloggar hos vår stora granne i väster.
Se även http://www.greenfoot.se/ om andra perspektiv på hälsa och bakterier!